…föddes en kamphamster.
Det var fredag. Och det var en körning jag inom loppet av en sekund hade förstått att jag inte vill ha. Två bilar beställda. Till Kville. Det innebär med nästan magisk automatik att man kommer att få stå och vänta tiden ut, och sedan, i sista sekunden, kommer en person som sätter sig i bilen och säger: “Det kommer några till”.
“Några till” kommer skrålandes, med nyöppnade ölburkar i händerna, ett par minuter senare. De känner sig skitsnygga och vet inte om att de redan efter förfesten luktar illa. Och föraren vill ju inte redan på förhand tappa dricksen, så till en början spelar han med. Trots att all statistik talar för att taxametern kommer att stanna på ca 102 kronor vid Avenyn. Vilket betalas med kort utan dricks.
Just den här gången var det ännu värre. Hela bilen var plötsligt full av översjälvsäkra killar som talade tokbred falköpingsdialekt! Det kändes helt overkligt.
Till saken hör att det inte går att heta Sören när man kör såna killar en fredag. Liksom (det har en kollega till mig fått erfara) det inte går att ha en tofs mitt på huvudet eller vara tjock eller något annat som sticker ut. Det resulterar, i mitt specifika fall, i att personer som vill vara lite roliga eller personliga eller uttrycka dominans (det behöver inte alls vara något illa menat, men är ändå skitirriterande) säger ordet “Sören” antingen före varje mening, eller efter. Som i “Är det mycket att göra idag, Sören?” eller “Sören, är det ok att stanna till vid en mack?”.
Min enkla lösning: så fort någon kliver in i taxin som gör mig nervös eller misstänksam, eller (som i fallet ovan) som jag bara inte gillar, så kliver mitt taxi-alias Tomas fram. Heck, var tredje kund jag möter tror ändå att jag heter Tomas (och är 24 år och kommer från Linköping, wtf!?) eftersom det står på mitt leg. Vem gissar på Sören på en till synes 24 år gammal person, liksom.
Så grabbarna från Falköping satt och häcklade mig (trodde de åtminstone) och när de kom till “Håar du nåagra inträssän dåa, Toomass?” kom svaret undergivet och lite slött:
“Jag har en hamster. En kamphamster.”
Hur dumt det än låter: jag är fortfarande helt övertygad om att de gick på den. De blev allt intensivare i sin överlägsna ton, ungefär som man pratar med små barn, och jag hade nog slängt ut dem om vi inte bara hade två minuter kvar till destination.
När vi var framme gjorde jag något jag aldrig hade gjort förut. Jag satte mig i godan ro och räknade upp de 17 kronor de skulle ha tillbaka. I enkronor och 50-öringar.
Falköpingskillen bara gapade när jag räckte honom skramlet. “Titta våad han gåav mäj!”
Sen skrek han. Med hela sin falköpingska passion:
“Jag hoppas att din hamster dör, Tomas!!!”
Och smällde igen dörren med full kraft.