- Är du arg, eller?
- Vem, jag?
Aj då, syns det så väl att jag tänker “neeej” när fyra vingliga flickor i högklackat vandrar mot bilen? Och jag som hade föresatt mig att vara en extra leende version av mig själv idag (för att undvika grälsituationer som den igår). Jag får skärpa mig lite, tänker jag och ler stort.
- Vad heter du, då?
- Tomas.
- Har du nå’ party i den här bilen då, Tomas? (taxikundslang för: partymusik, oftast i betydelsen Radio NRJ)
Jag väljer att missförstå hänvisningen till musik och svarar.
- Nej.
Reaktionen är som väntat ett storögt
- Va? Har du inge’ party, Tomas? Varför inte det då?
- För att jag är på jobbet?
- OK. Kom igen tjejer, säger en av dem. Vi frågar ut taxichauffören istället!
Också en vanlig lek. Som jag inte orkar med.
- Nej, snälla, kan ni inte sjunga nåt?
Och då gjorde de faktiskt det. Ebba Gröns Die Mauer, av alla sånger. Och det blev en väldigt angenäm resa.
Det påminner mig om en period för några år sedan, då jag hade som standard att erbjuda glada gäng lägre taxa om de sjöng hela vägen. Kanske skulle införa det igen.

Nu när sommaren har kommit har mitt överdrivet intensiva vårschema helt plötsligt övergått till halvfart. Kroppen tackar för vilan, men huvudet hann inte med i omställningen. Plötsligt inga nattjobb att springa till eller uppsatser att kränga ihop i extremfart under långa nattsittningar. Det känns som om det kanske gick en säkring eller två. Men jag börjar långsamt bli mig själv igen.

Under tiden har jag försökt köra lite dagtaxi. Det är skönt, eftersom man slipper vara så jävla pepp som man annars förväntas vara. När gänget ska ut på krogen och hoppar in i bilen med hälsningsfrasen “tjena gubben!” och man inte ger rätt respons slår det snabbt över till “Ja, du var ju inte så trevlig” (ytterligare en sån där sak som man inte säger till folk man inte känner. Utom taxichaufförer då). Den grejen är jag inte så bra på. En gång retade min icke-glättighet upp fyra medelålders män till den grad att de börjar sjunga “En taxichaufför, en taxichaufför, det är en man med glatt humör” medan vi for över Älvsborgsbron.

Fyra killar. Eller snubbar snarare. Tuffa ringar i öronen och alkoholbestänkt gruppsjälvförtroende.

- Nej, ni får inte ta med ölen in i bilen.

Så då kastar de flaskorna i höga bågar så att glaset krossas på trottoaren utanför deras eget bostadshus.

De gapar sinsemellan om de ska till Valand först eller till Casinot med en gång. Jag hör en av dem eventuellt tilltala mig men struntar i det i röran.

- Jaha. Du var inte så jävla social du eller!

Det upphör inte att förvåna mig hur människor tappar all social kontroll när de tilltalar taxichauförer och annat folk av “lägre rang”.

- Tack. Nej, jag är nog inte det.

- Kan du åtminstone sätta på lite vettig musik då?

- (skratt) Ni är ju framme om 45 sekunder. Ni får klara er på min musik tills dess.

***

Två helger i rad har fotburna mottrafikanter handlgripligen visat sitt ogillande på bilen jag fört fram. En av attackerna ledde till tre tjusiga sprickor i vindrutan (förvånad kunds storögda kommentar: “Fan vad osköna folk är idag”).

Jag kanske måste tänka över min approach.

***

Jag ångrar inte att jag åter tog upp paret jag först hade slängt ut och till och med körde dem hem gratis. Osämjan i bilen började ju trots allt med att jag (efter en tio timmars arbetsnatt) tänkte på en annan destination och helt enkelt körde fel. Jag ångrar inte heller att jag tillät den ohanterligt berusade och otrevlige mannen att betala extra för att få läxa upp mig nar vi kommit fram (“du ska veta att det inte är pengarna det handlar om, men lär dig en sak, jag vill inte åka nån jävla sight-seeing” etc etc…). Däremot ångrar jag att jag kallade honom för hund.

Apa hade passat mycket bättre.

En snubbe runt 30 stapplar genom snön och sätter sig i bilen. Det är en långkörning, så jag blir lättad när jag upptäcker att han tycker om att prata om sig själv. Nedanstående är inte en kontinuerlig dialog, utan ett best-of från vår halvtimmeslånga konversation.

- Du ser ut att trivas med livet, säger chauffören med en ironisk vink.

- Ja, fan, du vet för några veckor sedan när kylan kom hade jag precis köpt en ny hoj, en enduro som jag var ute och testkörde lite. Jag såg att det började blänka på marken så jag skulle egentligen bara köra hem, men dum som man är, vettu, så skulle jag köra om en bil på bakhjulet och flög totalt åt helvete.

- Aj då…

- …Kraschade in i nåt med axeln så att armen slets ur led. Men jag hade ju så ont vet du, så jag märkte aldrig det, utan jag gick och la mig istället.

- Du gick och la dig med armen ur led?

- Ja, jag hade så jävla ont att jag inte kunde tänka. Gjorde inget annat än att sova och pissa på en vecka. Märkte inte ens att jag var skadad på andra axeln ockås. Sen när jag äntligen tog mig iväg till läkaren så han direkt till sina kollegor “Ge han dubbel dos morfin och dubbel dos lugnande, fort” och sen tittade han bara på mig och sa “du, märker inte du att din arm sitter på bröstkorgen?” Sen fick jag en trippel morfin och tre läkare och en sköterska gick loss på min arm och lyckades bända den rätt. Jag visste fan inte att man kan ha så ont.

- Vilken grej. Men när du kraschade, fick du ingen hjälp då?

- Nej, jag har ju inget körkort, så jag vågade inte ringa efter ambulans, utan körde en och en halv mil hem med armen hängande över tanken.

- Du har inget körkort? Ok…

- Men alltså, jag har kört motorcykel sen jag var liten. Jag får bara inte ta körkort, eftersom jag… ja… jag har ju lugnat ner mig nu, men jag höll på med lite dumma grejer förr, om man säger så.

- Vågar man fråga vadå för dumma grejer? (Frågar jag eftersom han ser ut som en ex-skinnboll).

- Ja, det var lite allt möjligt. Nu senast var det grov misshandel och människorov, till exempel.

- Shit, människorov? Varför då?

- Ja, det var ju för några andra, så att dom här vi satte åt skulle fatta vem de var de lekte med.

- Oj. Det låter ju nästan som torpedliknande verksamhet.

- Ja. Det var ju det jag jobbade som.

..fick jag förresten en utskällning av en tant i päls (som om inte den borde vara nog för mig att skälla ut henne).

Jag tillbringade alltså julaftonskvällen och natten i taxin tillsammans med James Brown, Dean Martin och Sufjan Stevens. Det var på det hela taget en mycket angenäm kväll som inkluderade en surrealistisk upplevelse när en labrador som inte ville sitta i min baklucka helt enkelt strosade iväg i sakta mak, utan att matte eller husse förmådde att göra något åt det. Sistnämnde muttrade om och om igen med skön jugge-accent (jag jobbar på ett företag ägt av alla sorters ex-jugoslaver, så jag börjar kunna de olika varianterna)”det är julafton, vad ska man göra!?”. Hunden gick iväg och paret fick skjuta upp hemresan på obestämd framtid.

Kvällens höjdpunkt ur taxihistoria-synpunkt var annars körningen till Alingsås. Där befann sig en stor familj som tillsammans gick till kyrkan för att höra en bekant spela. Väl där upptäckte de att samtliga närvarande vuxna hade överlåtit åt den mystiske “någon annan” att ta med en nyckel till huset. Och enda reservnyckeln fanns 65km därifrån. Som tur var fanns det ett varmt vardagsrum att låna hos grannen, och en ung familjemedlem som inte hade något emot att tillbringa julafton med att lifta med prästen in till Göteborg och sedan ta en taxi tillbaka.

Men så kom vi till den där kvinnan i päls. De lät mig stå och vänta en stund innan de kom ut, så jag hade hunnit plocka fram tidningen. Medan jag vek ihop den noterade jag att det unga paret som följde henne hade ett par påsar med sig. Tre sekunder senare bankade någon häftigt på bilen, jag tittade förvånat upp och kvinnan öppnade dörren:

- Här sitter du och ser ut som om du trillat ner från månen!
- Ja, någon bankar på min bil.
- Ja, är det så konstigt? De kanske förväntar sig lite service!?

Det krävs mer än en tjurig kvinna för att få mig att resa på mig efter en sån där kommentar. Så jag satt kvar och fick tack vare det smaka på en rätt lång och nedlåtande salva om hur nonchalant och okunnig jag var (givetvis referade hon, som alla missnöjda kunder, till att hon åker med det här bolaget mycket ofta)som inte genast skuttat ur bilen och öppnat bakluckan när jag såg att mina kunder hade en påse med sig. Vad hade jag till exempel gjort om det kommit en gammal dam som inte klarat öppna bakluckan själv?

Då hade jag förmodligen klivit ur bilen och hållit upp dörren för henne. Sånt är roligt, med människor som har ett verkligt behov av det och inte bara behöver känslan av att få köpa en undergiven tjänare för en stund.

♥ (ironiskt)

Sedan dess har jag i princip suttit fast. Jag och mina kursare fick med oss en hemtenta och ett projektarbete hem över jul, så jag har varit som paralyserad av tvånget att vara ledig för att det är jul och att inte ta allt för lätt på denna ledighet, för att jag egentligen borde göra något jag inte vill

Idag har vi dock äntligen firat den där mystiska “trettondagen”, så nu kanske den märkliga stämningen släpper lite. God fortsättning på det nya året!

Så var jag tillbaka i taxin två nätter efter en längre period av hälsomotiverad avhållsamhet. Det var en smula chockerande i början, faktiskt. När man gör saker på rutin så är man ju inte alltid helt varse hur många olika saker man ändå håller reda på samtidigt. Som Tom Vanderbilt hela tiden återkommer till i sin fina bok Traffic: Why We Drive the Way We Do (and What It Says About Us) så är bilkörning i sig ytterst komplicerat. Och i vår vardag sker det nästan utan att föraren själv lägger märke till det. När man sedan lägger till komponenter som radio, samtal med kunder, taxametrar, komradio-utrop, krånglade adressdata-system, pennor som åker i golvet, stressen att välja en rutt som kunden är nöjd med och att komma till nästa kund i tid blir det snabbt “lite mycket”.

Men det lugnade sig. Efter någon timme var jag inne i de gamla hjulspåren och fick åter anstränga mig för att inte drabbas av den vanliga övertron på min egen körförmåga/förmåga att förutse hastighetskontroller. Och jag fick mer tid att lyssna på kunderna igen. Och de var ju samma som förr.

“Alltså, allvarligt, när man duschar på gymmet va, alltså ibland ser man ju tjejer som är håriga precis överallt. Det ser så visset ut,” var en favorit under kvällen. Hon var på väg från utekvällens ändstation – Wandas – och kunde precis förstå killkompisen i baksätet som en gång valt att inte gå vidare med en flicka han var intresserad av, eftersom hon hade antydan till mustasch.

En annan fin och utdragen dialog utspelades mellan en kille och en tjej som spontandelat på taxi hem från krogen eftersom de bodde på ungefär samma ställe. Killens besvikna “Vadå, ska du inte med in?” är obetalbart i sig. Men sedan börjar de dessutom bråka om betalningen. Han tror han har fintat till sig ett blivande ligg. Hon vill finta till sig en billig hemresa. När det går upp för honom att han inte skall få ligga så har killen plötsligt bara 34 kronor på sig. Resan är då uppe i 110 kr. När jiddret sätter fart startar jag taxametern igen och sätter mig tillrätta i framsätet.

“Är 30 spänn allt du har?” säger tjejen trött.
“Ja, det är allt jag har”.
“Men du måste ju betala din taxiresa”
“Men hur långt har du hem? Har du gångavstånd?”
“Men det handlar ju inte om min taxiresa nu, det handlar om din taxiresa”.
“Hur långt har du hem? Kan du säga hur långt du har hem?”
“Men herregud. Det handlar ju inte om min taxiresa. Jag betalar min taxiresa sen när jag kommer fram.”
“Hur långt har du hem? Har du fem minuter eller…?”
“Men betala din taxiresa nu.”
“Man jag har ju inte mer.”
“Men du måste ju betala din taxiresa. Dra kortet!”
“Men jag har ju inte det. Vad ska man göra då? Jag vet inte vad man ska göra då.”
“Nej, men då får du ta det på faktura!” Hon vänder sig till mig: “Ursäkta, ta det som är nu på faktura, och så betalar vi min resa senare, ok?” Jag: “Nej, vi har inte fakturor”.
“Ok, men då gör vi så här, att vi lägger det på hans kort, ok?”

Sedan utbryter ett svampigt fyllebråk där i bak, tills jag tvingas höja rösten och inflikar “Men seriöst nu, du trodde att du drog hem en brud nu och tänkte att hon skulle betala taxin? Du måste ju ha pengar.”
“Men det var ju för att hon bodde så himla nära.”
“Men då kan ju inte du dra med mig och tro att jag ska betala din taxiresa.”
“Jag kan betala… om jag nu hade kontokortet med mig. Det är ju det. Jag har det hemma.”

Vid det laget är tjejen så trött på situationen att hon helt sonika öppnar bakdörren och går därifrån. För att inte snubben ska få för sig att göra samma sak sätter jag bilen i rullning. Vi åker ett rejält varv runt kvarteret tills vi hittar tjejen och stannar bilen framför henne på trottoaren. Jag frågar henne om hon inte inser att det är mig hon blåser om hon bara sticker, och det tycks vara argumentation hon förstår. Hon bubblar på om ansvar för betalningen hit och dit och jag svarar med att jag struntar i vad de gjort upp sinsemellan. Om de inte betalar tänker jag köra dem tillbaka till där jag plockade upp dem. Eller så släpper jag av honom och kör henne hem. Upp till dem.

“Men då får ju han betala sin taxiresa först. Jag har pengar hem till mig. Han har betalat 30 kronor och jag står inte ut med honom mer. I så fall får han gå hem och hämta pengar.”
“Men jag har ju mina pengar där jag bor, liksom.”
“Ja, då får du hämta dem då.”

“Ok. Då får du ge mig din telefon i pant, så att jag vet att du kommer tillbaka”, säger jag.
“Nä, det tänker jag fan inte göra.” säger han.
“Du! Du! Hallå! Kom hit! Ge mobilen” beordrar hon.
“Aldrig i livet”, svarar han.
“Ge ditt id!” Hon tar kommandot igen.
“Men jag har väl inget id”, svarar han. “Jag tänker inte ge nåt jävla id-kort. Är du nån jävla mördar-människa, eller?”
“Nej, men jag…”
“Alltså, vilken jävla psykopat.”
“Psykopat!?”
“Jag har jobbat inom psykiatrin. Det här är ju det värsta jag har varit med om. Jag har aldrig varit med om nån jävla psykopat som dig”
“Du jag har också jobbat inom psykiatrin…”
“Det har du fan i mig inte gjort. Du ljuger så in i helvete. Lilla människa… Du vet inte vad du pratar om”
“Du jag har jobbat inom krog så många år så jag vet vad jag pratar om, ok!”
“Här har du mitt kort. Och dra för i helvete inte nu. Inte nåt jävla snack nu. Dra inte med taxin!”
“Du, det där är ett västtrafik-kort. och det är inte registrerat….”

Jag får återigen bryta in i jiddret och säga till på skarpen om att han får lämna kvar sin telefon i bilen medan han hämta pengar. Jag tvingas lova honom att hålla den långt borta från “psykopatmänniskan” bredvid mig. “Hon får inte röra någonting!”

När han kommer tillbaka till bilen står taxametern på 170 spänn. Vilket får honom att ännu en gång stampa foten i baken. “Alltså, jag betalar ju inte 170 spänn för det här!” Till henne: “Och vart ska du åka egentligen?” Till mig: “Och jag kan ju inte betala 170 spänn för en runda runt kvarteret.”

“Nej, men du kan betala 170 spänn för att åka hem och sen sitta och jiddra i baksätet tills mätaren är uppe i 170.”
“Nej, jag kan ju inte betala liksom, betala 170 spänn för att åka runt området. Liksom. Det blir ju absurt.”
“Mätaren stod på 110 när vi kom hit. Sen har du suttit här och tjafsat…”
“Men jag kan ju inte betala för det! Jag betalar bara hit, men inte längre. Hit. Där jag bor. Inte för att åka runt området. Det är ju absurt. Hur mycket betalade jag när vi kom hit? Var det 65?”
“Nej, du betalade 34 kronor.”
Plötsligt börjar tjejen prata lite mjukt med honom igen. Om att “det är ju hans jobb, han jobbar natt, ge honom nu 200 kronor så ger han dig växel”.
“Ja, det ska han fan i mig göra. Jag menar, jag betalar ju inte liksom 200 spänn för att snurra runt i mitt område, liksom”
“Nej,” svarar hon, “absolut inte.”

Jag får 200. Samlar ihop hans 34 kronor och utöver det 25 kronor i växel, vilket i knyckliga sedlar och massor av mynt ser ut som mycket pengar och lägger dem i hans till skål formade handflator.

Varpå han glömmer sin mobil och får skämmas när jag ropar tillaka honom.

In kommer två killar som luktar skarpt av deodorant eller nåt. Från Frölunda till Berså Bar. Det är alltid en indikation på kommande intellektuell stimulans.

Jag lyssnade på Beethovens sjua – bra att ha med sig när man skall överleva normal dagstrafik efter ett par veckor på nattskiftet. Den får mig alltid att tänka på den behagliga slutscenen i en av filmhistoriens obehagligaste filmer: Gaspar Noés Irréversible.

Killen i framsätet börjar veva armarna som om han spelade fiol med båda händerna och säger hånfullt.

- Det här låter ju precis som på Liseberg!

Det är något rätt komiskt över att Kajskjul 8 kör sin dansbandshelg (med Streaplers!) samma helg som tusentals punkare och hårdrockare samlas för festival på bananpiren (med Slipknot och Sick Of It All), bara 400 meter därifrån.

Alla jag körde till West Coast Riot var trevliga och avslappnade. Sen fick jag prova på att köra tre glada damer från Mölndal till dandsbandskojan blev det andra takter.

Jag lyssnade i lugn och ro på The Lounge Lizards när jag helt oväntat fick en av mina riktiga favoritkommentarer: “Men gud vad tråkig musik du lyssnar på!” Döm själva.

Alltså, jag skulle aldrig drömma om att säga så till en människa jag inte känner tillräckligt väl för att kunna vara otrevlig mot gratis. Så jag härsknade till och körde ett av mina favorittrick: “Partykiller”. Det funkar så här:

Jag säger “Ok”. Och stänger abrupt av musiken så att det blir alldeles tyst i bilen.

Damerna blev en smula besvärade av tystnaden. Vilket ju var just vad jag spekulerade på.

“Fast… Du kanske gillar den musiken?”

“Nej, jag spelar den för att jag hatar den.”

“Men, du behöver ju inte ta det så.”

“Nej. Och ni då. Ni ska på dansbandsfestival, eller?”

“Jajjemen!”

“Ja, DET är intressant musik, det”

Sen blev det bra stämning igen när jag avslöjade att jag var ett stort fan av dansbandsmusik. Fast helst bara 70-tal.

“70-tal? Vadå, Schütts eller?”

“Ja! Det var lite mer schwung på den tiden, helt enkelt.”

Nu när valresultaten börjar stabiliseras lite vågar jag ta ut lite skadeglädje i förskott och noterar att det inte ser ut som om min dåliga körning från i fjol togs sig in i parlamentet.

Nu kommer jag tack och lov inte ihåg alla mina kunder på det sättet, men den här damen gjorde ett sånt himla intensivt försök att trycka ner mig i skorna att jag kände mig tvungen att googla henne efteråt.

Hon studsade in i bilen med en uppfälld laptop som hon genast började pilla med. Vi småpratade. Hon förde samtalet. Med glädje. Pratade om sig själv, sitt fantastiska politiska engagemang och så vidare. Frågade mig vad jag gjorde när jag inte kör taxi. Klassiskt taxisamtal där föraren är plank, eller snarare spegel, för personen i passagerarsätet.

Men så halvvägs till Landvetter lirkade hon ur mig att jag i min ungdom röstvägrat, vilket för mig är nästan samma sak som att rösta blankt. Möjligen ett ännu tydligare ställningstagande, eftersom det så raskt pratas om demokratins kris när rösttalen blir för låga. Nu har ju De gröna skärpt till sig lite sen dess, så på senare år har jag röstat i de val jag som utlänning är tillåten att delta. Men det är knappast så att jag skäms för att jag tidigare inte gjorde det. Eller att jag inte vågar argumentera för det, om det behövs.

Men hennes svar var något i stil: “Fy fan, hur kan du, det är ju som att spotta alla förtryckta människor och kämpande kvinnor i världshistorien i ansiktet!!”

Rätta mig om jag har fel, men så pratar man väl inte med människor som man inte känner?

Jo, med taxichaufförer får man det, för det är ett serviceyrke och de är så kåta på din dricks att de gärna tar på sig ansvaret för all världens dumhet och ondska, om du bara lämnar två kronor extra och snälla snälla inte spiller ut din öl i baksätet. Taxichaufförer får till och med folkpartister anklaga för att spotta på de förtryckta.

Resten av vägen ägnade jag mig åt att låta en besvärande tystnad lägga sig som kladdig sirap över inredningen i bilen.

Men hon var så upptagen med sig själv att hon inte ens märkte att hon förolämpade mig. Eller så brydde hon sig bara inte. Hon skuttade glatt ut ur bilen och vidare i sin politiska karriär.

När vi för någon månad sedan stötte på varandra på ett kafé tjoade hon och var så stolt över sitt ansiktsminne, men tycktes inte förstå varför jag bara var besvärad av att träffa henne. Och nu kände hon sig lämpad att representera mig i eu-parlamentet. Lustigt. Tack och lov kom hon ingen vart med sin personvalskampanj.

…föddes en kamphamster.

Det var fredag. Och det var en körning jag inom loppet av en sekund hade förstått att jag inte vill ha. Två bilar beställda. Till Kville. Det innebär med nästan magisk automatik att man kommer att få stå och vänta tiden ut, och sedan, i sista sekunden, kommer en person som sätter sig i bilen och säger: “Det kommer några till”.

“Några till” kommer skrålandes, med nyöppnade ölburkar i händerna, ett par minuter senare. De känner sig skitsnygga och vet inte om att de redan efter förfesten luktar illa. Och föraren vill ju inte redan på förhand tappa dricksen, så till en början spelar han med. Trots att all statistik talar för att taxametern kommer att stanna på ca 102 kronor vid Avenyn. Vilket betalas med kort utan dricks.

Just den här gången var det ännu värre. Hela bilen var plötsligt full av översjälvsäkra killar som talade tokbred falköpingsdialekt! Det kändes helt overkligt.

Till saken hör att det inte går att heta Sören när man kör såna killar en fredag. Liksom (det har en kollega till mig fått erfara) det inte går att ha en tofs mitt på huvudet eller vara tjock eller något annat som sticker ut. Det resulterar, i mitt specifika fall, i att personer som vill vara lite roliga eller personliga eller uttrycka dominans (det behöver inte alls vara något illa menat, men är ändå skitirriterande) säger ordet “Sören” antingen före varje mening, eller efter. Som i “Är det mycket att göra idag, Sören?” eller “Sören, är det ok att stanna till vid en mack?”.

Min enkla lösning: så fort någon kliver in i taxin som gör mig nervös eller misstänksam, eller (som i fallet ovan) som jag bara inte gillar, så kliver mitt taxi-alias Tomas fram. Heck, var tredje kund jag möter tror ändå att jag heter Tomas (och är 24 år och kommer från Linköping, wtf!?) eftersom det står på mitt leg. Vem gissar på Sören på en till synes 24 år gammal person, liksom.

Så grabbarna från Falköping satt och häcklade mig (trodde de åtminstone) och när de kom till “Håar du nåagra inträssän dåa, Toomass?” kom svaret undergivet och lite slött:

“Jag har en hamster. En kamphamster.”

Hur dumt det än låter: jag är fortfarande helt övertygad om att de gick på den. De blev allt intensivare i sin överlägsna ton, ungefär som man pratar med små barn, och jag hade nog slängt ut dem om vi inte bara hade två minuter kvar till destination.

När vi var framme gjorde jag något jag aldrig hade gjort förut. Jag satte mig i godan ro och räknade upp de 17 kronor de skulle ha tillbaka. I enkronor och 50-öringar.

Falköpingskillen bara gapade när jag räckte honom skramlet. “Titta våad han gåav mäj!”

Sen skrek han. Med hela sin falköpingska passion:

“Jag hoppas att din hamster dör, Tomas!!!”

Och smällde igen dörren med full kraft.