I en nyhet från finska Yle berättas om ett par som på nyårsaftonen stoppade en taxi. Men föraren släppte inte utan vidare in dem i bilen utan frågade helt frankt om de brukar ge dricks eller inte. Då svaret blev nekande lät han dem stå och åkte vidare mot intressantare jaktmarker.
Om detta är sant är det naturligtvis ett bekymmer för det företag där föraren eventuell är anställd eller ansluten. Och ännu värre är det väl för föraren själv, som i så fall tappat den sista gnutta värdighet man kan ha som taxichaufför.
Artikeln är inte mycket mer än en lustig notis, men sätter ändå fingret på ett par intressanta frågor för vår bransch. För de första: paret går till media eftersom de tyckte föraren var oförskämd, media går till finska taxiförbundet och dess ordförande Lauri Säynäjoki, som tycker att förarens beteende är “helt fel. Dricks ska alltid vara frivilligt”. Vidare pratar media med en taxikontrollant (varför finns det inte såna i Sverige?) som säger att paret borde skrivit upp bilens nummer och anmält föraren. Och som tillägger “men visst finns det träskallar också i vår bransch.”
Artikeln kan mycket väl vara vinklad, men så vitt det går att utläsa har varken journalisten, taxiförbundets ordförande eller den intervjuade taxikontrollanten ifrågasatt parets historia ens med en centimeter.
Taxibranschen är rörig och egoistisk. Men det finns också den där märkliga förförståelsen om att taxichaufförer alltid är lägre sortens djur och därmed alltid kör omvägar om de kan, blåser folk på växel, inte hittar, inte kan svenska, inte vill jobba mer än nödvändigt, beter sig illa, kör illa etc etc. Jag märker själv en stor skillnad när jag kör runt i en taxibil jämfört med när jag emellanåt är ute i en privatbil. Medtrafikanternas reaktioner på min närvaro i trafiken är tiofalt värre. Det tycks finnas ett medfött hämndbehov hos privatbilister mot “dessa jävla taxichaufförer”, så även om jag bara gör något så simpelt som kör ut i en högerkorsning framför någon som inte förstår att han inte befinner sig på huvudled får jag räkna med att bli tutad på eller få fingret.
Och att ständigt bli betraktad som samhällets bottenskikt är förmodligen rätt kontraproduktivt när det gäller att skapa sociala genier. Jag föreställer mig att det finns en starkt negativ dynamik i detta.
Så det är lite synd att taxiförbundets ordförande och taxikontrollanten (åtminstone enligt vad som kan utläsas ur artikeln) också utgår ifrån att föraren måste ha varit ett “sånt där svin” som bara vill “tjäna sig en extra hacka”. Det måste ju finnas utrymme för missförstånd. Eller, gud förbjude, att paret blivit nekade av andra anledningar (taxichaufförer är inte tvungna att köra någon, och i synnerhet på nyårsafton kan man med fördel välja kunder som ser ut att åtminstone kunna uppföra sig) och bestämt sig för att sätta dit föraren. Nu säger jag inte att det verkligen var så. Bara att rapportering och kommentarer i artikeln var väldigt ensidiga.
Dricks ska, precis som finska taxiförbundets ordförande säger, vara helt frivilligt. Men det är inte, som artikelförfattaren inbillat sig, en möjlighet för föraren att “tjäna sig en extra hacka”. Jag har aldrig träffat en taxichaufför som inte räknar in dricksen i sin lön. Det är tack vare dricksen som taxijobbet inte är ett extremt dåligt betalt skitjobb utan ett någorlunda ok betalt skitjobb. Tyvärr.
För det är lustigt. Det är väldigt obehagligt att få dricks. Det ger en livegenhetsaspekt åt jobbet. Och det ger obehaglig makt åt kunden. Senast för tre dagar sedan körde jag ett par unga sprättar från föräldrarnas villa i Påvelund. En av dem ville ha service, spelade förbannad för att det var snö överallt och för att jag inte hade ställt bilen på den oskottade uppfarten på det sätt han ville, gnällde på mina vägval och så vidare. Betedde sig som ett svin, helt enkelt. Försökte trycka ner mig. Jag övervägde att kasta ut dem, men bestämde mig för att svälja min stolthet och körde dem hela vägen till avenyn. När det var dags för betalningen satt nyss nämnda lilla kille, en stekare med mustasch, och försökte tvinga sin kompis att “inte lämna en krona i dricks till den här kassa chauffören”. Jag skrattade visserligen åt honom. Men hade han ringt till kontoret eller till media och berättat att en chaufför hade hånskrattat åt honom i samband med betalning och dricks skulle jag vara glad åt att jag inte bor i Finland (och dessutom har en bra relation till min chef).
Jag gör också regelmässigt otrevliga saker som lämnar tillbaka växel när kunder försöker spela generösa och säga “det är jämt så” när de lämnar 150 på en 149-kronorskörning. Jag har till och med sagt oförskämdheter som “Nej, du får den här kronan av mig”. Det är en jävligt jobbig situation för visst, jag behöver ha fått in dricks vid dagens slut, men jag vill fan inte bli klappad på huvudet av någon herre i kostym och få pengar till ett tuggummi. Den kronan gör ingen som helst skillnad ändå. Men det skulle aldrig falla mig in att göra något som ens på avstånd skulle kunna tolkas som att tigga dricks. Då tar jag hellre det totalt underbetalda skitjobbet, med viss risk för att i stället bli bitter.
Men dricksen påverkar som sagt inkomsten. En chaufför tar hem drygt 30% av inkört belopp. Vilket alltså innebär att man tjänar cirka 13 kronor om man kör någon från Haga till Avenyn för 45 kronor. Om den kunden lämnar en tjuga i dricks har man nästan tredubblat sin inkomst för den tjugominutersperioden.
Jag är själv ganska asocial och till och med lite blyg, så jag är inte särskilt bra på det där med dricks. Så länge jag inte “spelar teater” får flera av mina vänner avsevärt mycket mer än mig. Det får vara så, helt enkelt. Men för några år sedan provade jag under en vecka, som ett experiment, att försöka smyga in en inkomstdiskussion i så många kundsamtal som möjligt. Jag nämnde aldrig dricksen själv, men tog gärna upp allt runt omkring den, och styrde på så vis samtalet dit. Den veckan tjänade jag så mycket mer pengar än vanligt att det var nästan obehagligt.
Samtidigt så har dricksen minskat stadigt under mina år i taxibranschen. Främst eftersom så många kunder utnyttjar kortbetalningar som ursäkt för sig själv att “glömma” att ge dricks. Kortbetalningar ger uppskattningsvis inte ens en tiondel så mycket dricks som kontanter, och samtidigt har andelen kortbetalningar, åtminstone där jag själv jobbat, gått från en sjättedel till två tredjedelar på en fem-sex år. Jag stöter också fortfarande på den där märkliga myten om att “i Sverige så ingår ju dricksen i priset.”
Så på sätt och vis kan jag förstå att man som chaufför lätt hamnar i ett farligt gränsland för hur man får uppföra sig mot sina kunder. Vi har också haft fall på mitt eget bolag där förare fått allvarliga varningar för tigga dricks (För att inte nämna kollegan som utnyttjade en intressant fysisk egenskap hos sig själv och tog betalt av unga kunder som ville ta kort på honom). Förmodligen kommer problemet att finnas kvar så länge vi har service-yrken. En beteckning som tycks ge människor snedvridna föreställningar om vad de har att förvänta sig av sina medmänniskor. Tills vidare försöker jag dra mitt strå till stacken genom att uppfostra folk i min omgivning till att ge lagom dricks men göra så liten affär av det som möjligt. Usch. Jag får en obehaglig känsla av förväntad tacksamhet bara av att skriva om det.
