Feast of Death (Vikram Jayanti 2001)

“Closure is bullshit. For murder victims, for their families, for murderers, for anybody acquinted with murder. The ramifications of murder go on and on and on, and they spread outward, like a metastacising fucking tumor, and it never ends. /…/ Anybody who thinks that the execution of someone who murdered their loved ones will bring them closure is out of their mind. It just doesn’t exist. It goes on and on.”

***

Läste ut bell hooks Allt om kärlek häromdagen och kände delvis att den gled mig ur händerna en smula. Ju närmare slutet av boken, desto större visade sig hooks dragning åt en form av tro och hopp som jag själv tyvärr saknar. Så min allmänna känsla för boken sjönk från den-är-fantastisk till jag-gillar-den-mycket. Hennes inledande resonemang om kärlek som någonting som baseras på val man gör och som kräver öppenhet, möda och vilja borde vara romcom-hämmande grundskoleläsning för alla.

***

Ellroys senaste, Blood’s a Rover, lär jag dock få sällskap av ett tag till. Den intensiva, amfetaminstinna berättelsen som the demon dog of american literature kallar för sitt största mästerverk har precis nått en första liten stabiliserande platå.

Natten till idag såg jag en mycket intressant liten dokumentär om Ellroy, kretsande kring två middagar, där han över vin och fin mat diskuterar mordmysterier, polisarbete och sin egen anhörigroll med ett gäng honom närstående mordutredare från LA. Denna samling machomän, som redan vid en första anblick utmärker sig genom att nästan samtliga bär mustasch, visar upp sig från en oväntat känslig sida. Pratar öppet om känslomässiga band till mordplatser, offer, närstående, och sina strategier för att överleva de visuella intryck som är en del av deras yrkesliv. Mellan all bufflig humor blir det riktigt intressant.

Samtalen bildar ramverk för en biografi över James Ellroy. Hans korta men ack så tjocka historia berättas återigen (har man läst hans böcker har man hört det både en och två gånger – citatet ovan gäller i allra högsta grad honom själv), upphängt på krokarna i hans liv: mordet på modern medan han var liten pojke, besattheten av Black Dahlia-fallet, de småperversa inbrotten då han i all beskedlighet snodde en slatt whiskey, kanske bredde sig en macka och sniffade lite på damunderkläder innan han försvann ut i natten igen. Hans försoning, i vuxen ålder, med den sedan länge döda modern och hans egna efterforskningar kring hennes fall. Och, så klart hans litteratur och hans tillspetsade offentliga persona. Hans uppträdanden har högt underhållningsvärde.

Udda inslag är när filmaren sammanför Ellroy med släktingar på moderns sida och när man får se en aningens mjukare sida av honom i en konversation med sin dåvarande fru Helen Knode. Hon utbrister bland annat i “Obviously, your politics are complete bullshit. Everybody knows that.” Ellroy hörs mumla “You fuck…” men bibehåller en snett leende, undergiven position. Han är klart mer komplex än vad han försöker utge sig för att vara. Den självgode högermannen som gör poesi av fula ord och tycker om att skälla och morra som en hund visar sig vara mot dödsstraff, för vapenkontroll och… röstar på Obama.

Riktigt intensivt blir det när Ellroy bjuder in journalisten Larry Harnisch till middag nummer två. Harnisch lägger ut sin väldigt övertygande teori om mordet på Elisabeth Short (Black Dahlia-fallet) och till och med namnger en mördare. På ett mord som varit olöst sedan 1947. Inför ett litet auditorium av uppsluppna mordutredare. Mycket intressant!

Lite avundsjuk blir jag allt på GPs Röshammar, som lyckades bli utslängd under en intervju i Januari.