Under tiden har jag försökt köra lite dagtaxi. Det är skönt, eftersom man slipper vara så jävla pepp som man annars förväntas vara. När gänget ska ut på krogen och hoppar in i bilen med hälsningsfrasen “tjena gubben!” och man inte ger rätt respons slår det snabbt över till “Ja, du var ju inte så trevlig” (ytterligare en sån där sak som man inte säger till folk man inte känner. Utom taxichaufförer då). Den grejen är jag inte så bra på. En gång retade min icke-glättighet upp fyra medelålders män till den grad att de börjar sjunga “En taxichaufför, en taxichaufför, det är en man med glatt humör” medan vi for över Älvsborgsbron.

Jag tycker normalt sett bättre om att köra gamla tanter som som ger mig en femma för att jag är “så snäll”. Detta har till och med renderat mig ett uppskattande samtal från en äldre kvinnas släktingar några dagar efter en körning.

Men att som tröttkörd republikan, eller snarare kanske anti-rojalist, köra gamla människor i taxi den senaste veckan har varit helt outhärdligt. Alla har velat lufta sina “åsikter” om den stundande vigseln, om Daniel som verkar vara en sån redig karl, om det svenska kungahuset, som ju är “har ett väldigt bra anseende i andra länder”.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ge för respons på det. Försöka börja prata om vädret? Prata om mitt Gävle-odlade förakt för allt som kommer från Ockelbo?

Jag vill egentligen varken  prata eller skriva  om fröken V och hennes redige karl. Varje intelligent människa (ja, det trodde jag i alla fall) kan se att kvällstidningarna nu på allvar börjat konkurrera med Se & Hör, och morgonstorheter som GP rycker efter.

Nyligen sa jag förresten upp min mångåriga prenumeration på just GP. När de undrade varför uppgav jag att jag är så jävla trött på prinsessjournalistiken och allt vad den står för.

Men nu saknar jag plötsligt en annan hemsk sak på V: konstnären Lars. Var är han nu?

Varför tar han inte tillfället i akt och prövar “yttrandefrihetens gränser” på majoritetssamhället i stället för en lättuthängd minoritet? Var är brudparet som rondellhund, eller bilder på kronprinsessan i erotiska sammanhang tillsammans med verser ur Predikaren? Där kan han få testa gränser. Om han vågar.

Vilket han förstås inte gör.

Istället får vi fly undan vår förryckta verklighet med ett vackert och stabilt stycke återkommande illusion. Årets upplaga av fotbolls-VM har hittills visat upp två fördelar. Tyskland har nu spelat rörlig och fantasifull fotboll i tillräckligt många år för att ingen ska våga ta ordet “lagmaskin” i sin mun utan att samtidigt blinka lite självironiskt. Och Sverige är inte med.

Detta ser jag inte som fördel för att jag inte hejar på Sverige (tvärtom är det alltid roligt att se svenska mediers uppblåsta förväntningar gå upp i en rökig fjärt) utan för att man nu, för första gången på jag vet inte hur många år, kan läsa sportbilagorna flera dagar i sträck utan att bli matad med fullkomligt meningslösa nyheter om en svensk fotbollsspelare på Z.

Nu hoppas jag bara att Nigeria trotsar domarnas försök att kasta ut dem ur turneringen på förhand. Lars Lagerbäck är så värd en framgång i det här mästerskapet, så mycket mediamobbing som han fått stå ut med. Svennis tog över Elfenbenskusten och svenska medier var stolta (honom var det ingen som skrattade åt varken när spelarna i Mexiko strejkade bort honom från laget eller när han skrev på för ett lag från div. 4 eller 5 för att med oljepengar föra det till Premier League).

Men när Lagerbäck skrev på för Nigeria kunde man se rubrikerna hånflina åt hans “afrikanska äventyr”. Man diskuterade hans kommande klädval och började kalla honom för Lasse Lagos. Varför då? I Nigeria tycks man ställa förmågan att ta ett litet skitland som Sverige till 745 stora mästerskap i rad över förmågan att på ett poppigt sätt vara tillmötesgående mot media (och här kallas han för Lars Lagerbeer istället…). Och bortsett från en nervös start med ett regelvidrigt mål emot sig, och en match som vände efter ett väldigt tveksamt rött kort, så verkar han onekligen ha åstadkommit något under sina månader med sitt nya landslag.

Varför kan inte svenska medier ge mannen den respekt han förtjänar? De behöver ju inte ens tycka om honom för det.