Hotel Berlin
Peter Godfrey, USA 1945

Trots att den inte är någon lågbudgetfilm är det tydligt att Hotel Berlin på flera sätt är ett hastverk. Manuset är baserat på en roman av Vicki Baum, men ändrades hela tiden under produktionen. Jack Warner skall ha pushat för att filmen skulle vara så aktuell som möjligt (se trailerns utrop: “More timely than Casablanca…!”) när den mitt i krigets slutskede nådde biograferna, samtidigt som produktionen inte fick dra ut för mycket på tiden.

Filmen ger en spännande inblick i hur man från de allierades sida såg på Tyskland i krigets slutskede. Den utspelas nästan helt innanför väggarna på ett Hotell som råkat bli genomfartsled för ett antal “typiska” öden. Det råder ingen tvekan om att kriget är förlorat, och de sinsemellan väldigt olika tyskarna förbereder sig nu på olika sätt för att möta den annalkande katastrofen och den nya tid som skall komma.

Vissa befinner sig i total förnekelse och fortsätter prata om den kommande vändningen. Andra väljer en mer opportunistisk linje och lyfter fram hur de ändå hela tiden hatat nationalsocialisterna, medan de politiskt mest övertygade planerar för hur de ska ta med sig nationalsocialismen in i den nya tiden trots det militära nederlaget.

I filmens centrum står motståndsmannen Richter, som flytt från koncentrationslägret Dachau och nu får hjälp av anställda på hotellet att hålla sig gömd undan sina förföljare. Han är bildad idealist som dock inte saknar tro på människans förmåga att inse sina misstag (vilket närapå kommer att stå honom dyrt). Den tidigare öppet nazistiska filmdivan Lisa Dorn (Andrea King) hjälper honom – och inleder till och med hen relation med honom – så länge det gynnar henne själv, men förråder honom så snart vindarna vänder. Hon tecknas dock inte som någon egentlig nationalsocialist, utan som den klassiske opportunisten. Att man valde just en filmdiva till denna “roll” är knappast en slump, utan kan nog ses som en kontemporär kritik mot hela den tyska filmbranschen.

Hennes förre älskare Arnim von Dahnwitz finns också på hotellet. Denne befinner sig under enorm press, sedan det kommit fram att han varit del i en konspiration mot Hitler (inte i egenskap av motståndsman, utan av övertygelse). Som den högt uppsatte militär han är har han fått 24 timmar på sig att själv “ordna upp sina affärer”, dvs ta livet av sig. Det är tydligt att klyftan mellan delar av militären och den nationalsocialistiska ledningen, den som ledde exempelvis till överste Claus Schenk von Stauffenbergs mordförsök på Hitler den 20 juli 1944 (senast sett i hollywoodversionen Valkyria) var känd i USA redan under kriget.

Filmens stora behållning, den alltid lika sevärde Peter Lorre, spelar det uppgivna och morfinrusiga forskargeniet Koenig. Han har gett upp tron på människans inre godhet och använder nu diverse rusningsmedel för att bedöva sitt dåliga samvete, efter att ha tackat ja till nazisternas erbjudande om att få leda ett påkostat forskningsinstitut. Hans gamla elev Richter lyckas dock väcka något slags hopp om människan till liv inom honom och han ansluter till till motståndet.

I hotellets foaje pågår, när inte allesammans emellanåt skräms ner i källarbunkern av bomblarmen, en intensiv trafik. De flesta försöker på något sätt ta sig ut ur landet. De viftar med dokument, och kräver platser på flyg som inte finns. Andra fortsätter att dansa eller dinera. Och mannen som med rutinerad hand lyckas styra detta kaos, blir nu inkallad och tvungen att lämna över till en underhuggare som knappt kan prata. “När man börjar kalla in såna som mig, då här Tyskland förlorat”, är det sista han säger innan han försvinner ur bild.

Här finns också en hotellvärdinna, en kombination av angivare och prostituerad, som underhåller nazifunktionärer och lediga officerare mot fritt uppehälle och gåvor från sina “friare”. Hon har en tragisk bakgrund som trolovad med judisk motståndsman, men sedan denne försvann till koncentrationsläger har hon fått klara sig fram bäst hon kan. I en intressant scen kommer dock hennes trolovades mor (spelad av Helene Thimig, hustru till den tyska film-expressionismens gudfar Max Reinhardt!) till hotellet för att berätta att denne fortfarande är i livet. Modern känns igen som judinna, och en lokal gauleiter bröstar upp sig och tvingar henne att sätta på sig sin gula stjärna. Men de båda kvinnorna, kanske stärkta av det pågående allierade bombanfallet, går till verbal motattack och påminner honom om vilken simpel skolvaktmästare han en gång varit, innan den nya samhällsordningen förändrade hans sociala status.

Men Hotel Berlins mest kryddade inslag måste ändå vara det om de nazister som redan har hela fortsättningen planerad. Precis som i många andra amerikanska propagandafilmer från den här eran dras det höga växlar på amerikaneras oro för infiltration. I Hotel Berlin antyds en befintlig infrastruktur i nordamerika som de tyska nazisterna bara behöver ta sin beredda plats i. Hade de lekt med den tanken om sydamerika hade man idag kanske inte blivit lika förvånad, men i den här filmen förutsätts alltså existensen av en nationalsocialistisk elit som vägrar ge upp kampen, utan snarare finner för lämpligt att fortsätta den som femtekolonnare på nordamerikansk mark. En spännande tanke, men med facit i hand väldigt långt i från sanningen.

Filmen har som sagt en doft av serieproduktion över sig. Återanvända inventarier och enbart inomhustagningar. Snabbinscenerade slagsmål och mestadels enkelt skådespeleri. Samt en mycket iögonfallande stunt som jag inte kan föreställa mig som något annat än en olycka som föll producenterna i smaken. Men för en gångs skull irriterades jag inte en enda gång under filmen av falsk tysk-engelska.

Det som till slut verkligen gör att den här filmen sticker ut i hollywoods löpande bandet-produktion av propagandafilmer under första halvan av 40-talet är karaktärerna. De är alla stereotyper, men många av dem är finkänsligt gestaltade och ibland till och med helt “outside the box”. Den amerikanske filmnazisten är normalt knappt ens möjlig att föreställa sig som något annat än Conrad Veidts livsfarlige officer i Casablanca. Men i den här lilla produktionen har man uppenbarligen klarat av det. Här finns mängder av olika tyskar och till och med olika sorters nazister.

Geheime Reichssache / Top Secret – The History of German Resistance Against Hitler
Jochen Bauer, Tyskland 1979

När vi ändå är inne på Night Train to Venice, som i USA för säkerhets skull döptes om till TRAIN TO HELL, kan vi ju lika gärna fortsätta med en film till som utmärker sig med kreativ titelsättning för USA-marknaden.

En relativt anspråkslös liten dokumentär som ger en andå rätt informativ kronologi över diverse motståndsgrupperingar och mordförsök mot Führern fick i det tyska originalet titeln Geheime Reichssache (Hemlig Riksangelägenhet), vilket sannolikt anspelar på att dokumentären baseras på filmmaterial som propagandaminister Goebbels låtit hemligstämpla.

När filmen sedan släpptes för en engelsk publik hette den Top Secret – The History of German Resistance Against Hitler. Bortsett från själva “Top Secret” en tämligen konkret titel. Den missar visserligen det faktum att filmens självproklamerade existensberättigande är de filminspelningar som den tar avstamp i – från nazisternas bisarra rättegångar mot oliktänkande. Som mest gick ut på att skälla på vederbörande inför fin publik, för att sedan konstatera att denne skulle hängas. I köttkrok, om brottet var i paritet med att försöka spränga Hitler. Men titeln berättar ändå om vad filmen försöker skildra. Godkänt.

Men så skulle filmen släppas i USA. Och då räcker det inte längre med nya rörliga bilder från ofattbara rättegångar eller en bra sammanfattning av det lilla, men inte oviktiga, motstånd som fanns mot Hitler-regimen (och hur de arbetade), utan det bedömdes som att man behövde en mer catchy titel också. Resultatet? The Top Secret Trial Of The Third Reich.

Det låter ju häftigt. Men här blir det liksom lite fel. Filmen handlar varken om något som är generellt “Top Secret” eller någon särskild rättegång. Visst, den ägnar lite mer tid åt rättegången mot Stauffenberg, men berättar även om en hel radda med andra juridiska ärenden.

Möjligen stupar filmen en aning på sitt dubbla berättande. Rättegångarna den visar bilder ifrån har å ena sidan inte nödvändigtvis alla med konspirationer mot Hitler att göra, Men är otroligt intressanta tidsdokument som man verkligen kan förstå att Jochen Bauer ville göra det mesta utav (det består av nazisternas egna upptagningar från rättegångar som knappast kan kallas rättegångar, utan snarare får klassificeras som förnedringsceremonier. Bildkvaliteten är inte vidare bra, men stör egentligen inte).

Å andra sidan har vinner inte den fina sammanställningen av motståndsgrupper och konspirationer mot Hitler någonting på de ständiga återkopplingarna till rättegångssalen. Två filmer i en, således. Det har hänt förr. Nu till och med: två filmer och tre beskrivningar i en.

Hur det än är med detta så var filmen mycket upplysande för min del. Trots det lite tradiga utförandet (filmen är från 1979 och inte särskilt påkostad). Det är nästan lite märkligt att inga liknande filmer har gjorts (vad jag vet) snedstreck sänts i svensk tv, till exempel i samband med premiären av hollywoods version av Claus Schenk von Stauffenbergs öde.

Night Train to Venice aka Train to Hell
Carlo U. Quinterio

Om man tänker sig ett diagram där den ena leden representerar hur usel en film är, och den andra leden står för hur mycket energi man har lagt ner på att få tag på den – låt oss kalla resultatet för en films “finkelhet” (i brist på bättre ord) – så är nog detta kanske den värsta film jag någonsin har sett. Finkelfaktorn är helt enkelt extrem.

Den fanns inte längre i rotation på något av de kommersiella alternativen, gick inte att varken köpa eller hyra, men efter ett par år på min “vill ha-lista” hittade jag den ändå. På en obskyr privat tracker ute på näten någonstans. Först fanns det så klart ingen som fröade heller, så filerna låg där och tickade utan att någonting hände i en halv evighet. Men en vacker dag (igår) var den plötsligt i hamn. Och vad fick jag för det besväret då?

Jo, först och främst Hugh Grant, i sitt livs sämsta filmroll (han har till och med sagt det själv). Han spelar en författare (vid ett tillfälle försöker han förföra en kvinna genom att säga “I like books, actually. I’m an intellectual.” Varpå hon kysser honom.) som har skrivit en bok om moderna nazister. Dessa är nu ute efter honom. Eller snarare manuskriptet. De har en ondskefull plan att avhändiga honom det medan han är på väg till Venedig för ett möte med “Inferno Publishing”.

På tåget finns även ett gäng exentriska teaterskådisar – en diva av rang, och män som uppträder i kvinnokläder – men också en lite djupare karaktär som även har med sig sitt barn. Och som snart blir föremål för Hugh Grants romantiska intresse. Dessutom finns på tåget en slags trollkarl, spelad av b-filmskungen Malcolm McDowell, som i rollistan går under namnet “The Stranger”. Han dyker mest upp i stillbilder och ser allvarlig, hotfull och lite voyeuristisk ut. Tittar fram bakom pelare eller dyker upp i mardrömsflashbacks. Såna grejer.

Som tur är klickar det rejält mellan skådiskvinnan och Grants författare, så han får flytta in i hennes enorma våning så fort de når Venedig. Dock hamnar han i trångmål dagen därpå, klarar sig undan nazisterna endast med hjälp av trollkarlens ingripande, trillar omkull med moppen och slår huvudet. Han förlorar minnet.

Sen blir allting allmänt rörigt en stund, till bilder av Venedig som alldeles för starkt påminner om Nicholas Roegs klassiker Don’t Look Now, plus en nämnde trollkarl som går runt och spanar på dem, och sen kommer en förlösande händelse. De va de hele.

Så varför skaffade jag mig detta lilla monster till film? Och till och med såg den?

Jo, det här är nämligen inte bara Hugh Grants sämsta film. Det är även Kristina Söderbaums allra sista framträdande på vita duken.

Svenskan Söderbaum, som jag ägnat mycket tid åt både på universitetet och utanför, var en av Tredje rikets allra största filmstjärnor. Och en av Sveriges största internationella filmstjärnor någonsin. Hon var väldigt populär även i Sverige, tills vindarna vände och svenskarna inte längre ville kännas vid sina kulturella kopplingar till Tyskland.

Någon stjärnrehabilitering à la Zarah Leander var inte möjlig i det här fallet, eftersom Söderbaum hade medverkat i en av den nationalsocialistiska propagandaapparatens allra mest effektiva verk (kanske den “bästa” statligt beställda propagandafilmen någonsin?), den antisemitiska filmen Jud Süss. Den var, liksom alla filmer hon medverkade i, regisserad av hennes make Veit Harlan, en melodram-hantverkare av yppersta klass och dessutom en av propagandaminister Goebbels favoritregissörer.

Efter kriget ändrade Harlan och Söderbaums karriärer karaktär. De var utskällda, oönskade, men fortsatte i viss mån att göra film tills makens död på 60-talet. Då sadlade Söderbaum om till fotograf, men dök då och då upp i någon udda biroll. Av vilka Night Train to Venice alltså blev den sista.

Hon spelar Euphemia, den gamla kvinnan som tar hand om den lilla flickan i filmen. Hon syns till i tre scener. I den första är hon en av många av filmens karaktärer som i sista stund går på tåget till Venedig. Hon springer med den lilla flickan, och överlämnar henne till modern när denna väl dyker upp. I den andra ser vi henne som hastigast ta hand om barnet i våningen. I den tredje filmas hon i märklig vinkel bakifrån när hon berättar för kvinnan var den förvirrade författaren har tagit vägen. Sedan lämnar hon flickan ensam i våningen för att köpa grönsaker, vilket strax föranleder en hemsk, men för filmens slut helt central, olycka.

Hon har inte många repliker alls, men gör ett bra jobb och fungerar i bakgrunden så som en birollsinnehavare förväntas göra. Hon talar förvånansvärt god engelska (för jag är relativt säker på att det är hennes egen röst). Men den intressanta frågan är förstås vad hon gör i den här filmen alls, egentligen.

För någon slump att man ringer Kristina Söderbaum till en biroll i en internationell samproduktion, som dessutom till stor del handlar om nynazister, kan det väl ändå inte vara? et sannolika är väl att regissören Quinterio hoppades på en intertextuell effekt av det slag som Hans Jürgen Syberberg uppnådde när han anlitade Söderbaum för sin film Karl May, men exakt vad detta skulle vara i det här fallet är för mig fullständigt oklart. Kanske orkar jag återkomma med en liten analys av det i ett senare skede. Eller så accepterar jag bara att den här filmen är helt flippad (imdb-omdömet: 1,9 av 554 röster) och lägger ner ärendet.

Nedan kan du se Söderbaum i en scen ur en annan propagandaklassiker, Kolberg, som regimen lade otroligt stora resurser på att spela in i krigets slutskede. Den var tänkt att uppvigla människor att delta i motståndet mot den förestående invasionen österifrån.

Confessions of a Nazi Spy
Anatole Litvak, USA 1939.

Det var inte bara i Tyskland som man aktivt använde sig av filmmediet i 2:a världskrigets propaganda. Hollywood deltog aktivt, med både spelfilmer och dokumentärer. Men innan USA gick med i kriget var marschordern underhållning, och frågor om Tyskland, fascism, förföljelser av judar och andra grupper var mer eller mindre tabu. Detta visar bland annat historien om den första öppet nazifientliga film som gjordes i USA: Confessions of a Nazi Spy.

Att det var just bröderna Warner som gjorde den är inte helt ologiskt. Redan 1934, efter att Hitler uppmanat till bojkott av judisk affärsverksamhet, slutade de göra affärer med det officiella Tyskland och stängde sitt kontor där – ett beslut som Fox, Paramound och MGM tog först 1939. Den amerikanska filmindustrin oroade sig för att allt för politiska filmer skulle kunna leda till bojkotter på utländska marknader. Höga funktionärer inom censuren, PCA (Production Code Administration), ansåg till och med att det luktade judisk konspiration, med filmer som försökte förmå USA att gå med i ett krig som det inget hade med att göra.

Confessions var alltså nära att inte bli av alls. Bröderna Warner lyckades tjata filmen genom censuren, bland annat eftersom den var baserad på en “sann historia”. Men först efter att de lovat att utelämna alla referenser till judarna och deras situation.

Filmprojektet blev mycket omtalat. Och motarbetat, även inom branschen. Andra filmbolag ordnade “viktiga fester” som man beordrade sina stjärnor att gå på, så att de var upptagna på premiärdagen. De andra bolagen började ju inte göra politiska filmer i den meningen förrän 1941. Tyskvänliga krafter inom USA skrev protestbrev, polisanmälde, mordhotade och brände ner biografer.

Och i alla länder där nationalsocialisterna hade inflytande försvann filmen från repertoaren. En månad före invasionen av Polen var Confessions bannlyst i Tyskland, Italien, Japan, Holland, Norge och…

…Sverige!

Ett år senare var den visserligen föbjuden i 18 länder till. Men nog blir man nyfiken på varför just Sverige var så tidigt ute.

Filmen bygger som sagt på verkliga händelser och detta, tillsammans med den filmmakarnas politiska ambition ger filmen en ganska märklig dramaturgi. När filmens store stjärna, Edward G. Robinson plötsligt kliver in i handlingen efter mer än 45 minuter, är det som att man redan hade glömt att han alls skulle vara med och filmen var på väg att ta slut. Men den får alltså nytt liv. Två gånger om. Först övergår den från att vara berättelsen om en looser med tyska rötter, som i sin iver att få bekräftelse försöker sig på livet som spion för tyskarnas räkning, till att vara en thriller om FBI-agenten Edward Renard och hur denne med stor skicklighet (han påminnner en smula om Columbo ibland, i sitt sätt att spela dum och beundrande för att dra ur megaloman-skurkarna deras hemligheter) nystar upp en jättestor spionagehärva. När detta är löst blossar filmen upp en smula igen i form av ett rättegångsdrama. Som ger filmmakarna chansen att säga det de vill ha sagt en gång till, med lite extra emfas.

Däremellan använder de sig av tjusiga grepp som att sätta in dokumentärt material (bland annat bilder från Viljans Triumf) och newsreel, för att ge alltihopa en extra skräckinjaganda autencitet.

Det är ingen vidare bra film (uttalat politiska filmer är ju sällan det), även om Robinson levererar lika stabilt som vanligt. Men den är intressant på flera sätt. Till expempel så ryggar man ännu inte tillbaka från att visa hakkors på amerikansk mark. Flera av scenerna äger rum i möteslokaler för German American Bund där det även finns plats för skeptiska tyskar. Än så länge behövde alltså inte tyskar vara ondskefulla, eller åtminstone själlösa, robotar – även om det finns mycket gott om sådana i den här filmen också. George Sanders rollfigur är nog det löjligaste porträtt av en tysk som jag någonsin sett – med helt bisarr crew-cut och en accent som pendlar mellan att det danska och det allmänt obegripliga. I en jätterolig scen kommer en kvinna in på hans kontor och säger att hon vill anmäla en person (…av tysk härstamning som tyskfientlig). Jaha, säger han, tar en massa uppgifter och sen går hon. Utan att ha talat om vem det var hon ville anmäla.

Warner Brothers hann göra fyra-fem filmer till av det här slaget (om än mildare i det politiska uttrycket) innan situationen, i och med Pearl Harbor, även för filmbranschen förändrades radikalt. Ingen kunde nu anklaga någon för att försöka hetsa in USA i kriget.

Ukrainsk-födde Anatole Litvak, som regisserat Confessions (och innan dess även varit verksam i den tyska filmindustrin) slutade under kriget helt att göra spelfilm. I stället arbetade han med för militärens räkning med dokumentärer som Why We Fight.

Det finns många vackra berättelser från filmvärlden. Redan på tjugotalet tyckte kändisar i den branschen om att mytologisera sig själv (se till exempel Fritz Langs excentriska monokel eller F.W. Murnaus vana att filma i laboratioriekläder). Så det behöver inte alltid ligga så mycket sanning bakom dem. Men de är vackra ändå.

En av mina favorithistorier är den om hur Conrad Veidt, skådespelaren som vissa kanske minns från en av hans tidiga roller, den som sömngångaren i den expressionistiska klassikern Das Cabinet des Dr. Caligar från 1920, lämnade Tyskland.

Han spelade även kanske filmhistoriens allra första uttalat homosexuella karaktär i i gay rights-pionjären Magnus Hirschfelds Anders alls die Anderen från 1919.

Men han kom mycket dåligt överrens med den nationalsocialistiska regimen, som – bland annat på grund av sin filmbesatta propagandaminister – efter 1933 snabbt kopplade ett allt hårdare grepp om filmbranschen.

När propagandaministeriet började kartlägga alla filmarbetares rastillhörighet valde Veidt – och här kommer alltså det ovan nämnt vackra, men inte helt bekräftade, i historien – trots sin ariska bakgrund att skriva JUDE i sitt formulär. Kort därefter lämnade han landet tillsammans med sin judiska hustru och fortsatte sin filmkarriär i Storbritannien och hollywood.

Ironin? Jo: vad använde man skådespelare med kraftig tysk brytning till på 30- och 40-talets hollywood? Att spela nazi-skurkar, så klart!

Så kom det sig till exempel att en av hans mest kända framträdanden är den som Major Heinrich Strasser i Casablanca.

Fyra gånger spelade Veidt nazi-skurkar i hollywoodfilmer (och en gång spelade han en lurig svensk skurk!). Han spelade också en skickligt genomförd dubbelroll i Nazi Agent (Jules Dassin 1942), som jag såg häromdagen.

Här spelar han tvillingbröder som har hamnat på varsin sida av den ideologiska barriären. Den ene har lämnat det allt mer militaristiska Tyskland för att med låg profil driva ett antikvariat i det freds- och frihetsälskande USA han älskar (och blivit medborgare av). Den andre har arbetat sig upp i den nationalsocialistiska hierarkin och är nu skickad som tysk konsul (och nav i en antiamerikansk spionagehärva) till samma stad som sin bror.

Den tyske behöver den “amerikanskes” antikvariat till sin spionageverksamhet och börjar utpressa brodern, i ett spel som eskalerar snabbt och slutar med att den “amerikanske” brodern dödar den andre, antar dennes identitet och låtsas vara nazist tills han har lyckats avslöja hela agenthärvan till de amerikanska myndigheterna.

Filmen är inte någon av de mer påkostade från krigstidens USA men är unik i sitt överskott av positivt skildrade tyskar. Det är inte bara den “amerikanske” brodern som genomskådat den tyska militarismen, utan flera andra karaktärer man stöter på under filmens lopp får en väldigt nyanserad behandling i manus.

Men framför allt är det förstås en film som ger Veidt en chans att briljera i sin dubbelroll och, som en person kommenterar på IMDB, visa vad han skulle ha kunnat leverera om han bara hade överlevt kriget och fått börja spela ett bredare uppsättning roller. Han gick bort under något så okrigiskt som en golfrunda, året efter Nazi Agent.

Bonusinfo: Veidts karaktär Gwynplaine i Paul Lenis Hugo-tolkning The Man Who Laughs var inspirationskällan till seriefiguren, och numera populärkulturella ikonen, Jokern.