En av många frågor som taxichaufförer får regelbundet – och, i bästa fall, får försöka hitta nya vinklar på emellanåt för att inte somna av sina egna svar – är denna: “Vad är den längsta körning du har haft?”

Själv har jag kört Kortedala-Varberg en gång för länge sedan, och en gång till Götene. Men det är ju inte direkt något att berätta för barnbarnen. Ofta blir också dessa “långisar” rent av dåliga affärer, eftersom det ska jiddras fastpriser hit och dit och sedan ska man ha en väldig tur om denna person som man nu ska dela ett utrymme av storleken utedass med i flera timmar är någon som man fungerar med som person. Det är ju trots allt en inte oansenlig andel av alla taxikunder som kommer in i bilen som man bara vill bli av med igen så fort som möjligt. (Men säg inte det högt…)

En körning jag brukar berätta om när frågan dyker upp är något av en drömkörning. En kollega till mig – faktiskt han som skulle hämta mig på kvällen inför mitt nattpass – lät meddela att han tyvärr inte kunde komma, eftersom han fortfarande var i Norge. Han hade fått en körning till Trondheim och behövde inte ens tampas med kunder. Hans enda passagerare var ett litet paket. Körningen inkluderade övernattning på hotell och när han tittade ut på morgonen var han omgiven av fjäll. Intäkten motsvarade nästan en veckas arbete.

Men ändå är detta lilla uppdrag en ynklig fis i normalt västsvenskt höstväder om man jämför med den resa som två New York-bor nyligen gav sig iväg på. De stannade en taxi, började förhandla, lyckades övertala chauffören och komma överens om ett pris (de lyckades pruta ner priset med ungefär 12000 dollar), följde med chauffören hem och fick träffa dennes familj innan de till slut kom iväg. Från New York. Till Los Angeles. I taxi.

Varför man skulle vilja göra en sådan sak? För att göra något annorlunda kanske. Och så förstås för att bevisa för sin far – en taxiförare som påstått att detta inte går – att han har fel. Plånboken lättades visserligen med fem gånger så mycket som vid en vanlig flygresa, men å andra sidan fick de med sig möten och minnen för livet.

Snubblade över en artikel om företaget Pedicab i Colorado, som tillverkar Rickshaws i olika utföranden. Det verkar som om de fått rätt god spridning på sina cyklar, och ringcentraler dyker upp på lite olika håll. I Denver, till exempel, finns ett företag med 40 cyklar (det vill säga lika stort som det företag jag själv arbetar för). I New York ska det finnas runt 220 cyklar, vilket staden numera upplever som ett problem.

I Göteborg har jag hittills sett en rickshaw, under en säsong för några år sedan. Den fraktade välförfriskade damer från Kungsportsplatsen till Avenyn och de såg alltid ut att vara väldigt väl medvetna om att alla stirrade på dem.