“Hur smakar det här upplägget då, L-G?” frågar Sveriges bästa sportkommentator Lasse Granqvist en av sina mindre intressanta kollegor, stockhoalmarrren L-G Jansson.

“Ja, själva uppläggets smakar ju fågel, alltså, även om just kvällens matcher kanske inte är turneringens mest distinkta” blir svaret.

Bzzsst… Det sprakar i mitt huvud. Axlarna skjuts uppåt och ryggen kröks av obehag. Där är det där jävla ordet igen! Vad är det med alla dessa sportkommentatorer och deras fascination för spännande ord? Är det svårt att leta upp ett ord man gillar men är osäker på i en ordlista? Eller är det helt enkelt bara mycket enklare att låta svansen skaka hunden och ge orden nya betydelser eftersom sportreferatvärlden har brist på intressanta ord?

Ja men variera er lite då, åtminstone.

Just ordet distinkt har cirkulerat i fotbollssändningar som en flygande bakelse det senaste halvåret, gällande allt ifrån distinkta skott över distinkta vänsterfötter till distinkta spelartyper. Särskilt Pontus Kåmark gillar det ordet. Han kanske tröttnade på att säga “han har en fin vänsterfot”.

distinkt

disti´nkt, som har lätt urskiljbara konturer; tydligt, lätt urskiljbar.

Just det. Så därför säger han att “han har en tydlig vänsterfot” istället. Och när någon skjuter hårt, skruvat rätt i krysset säger man “jösses, vilket lätt urskiljbart skott”.

Och SR-sportens hockeyexpert tycker att nattens matcher inte är de som har de lättast urskiljbara konturerna. God natt.

Det är fint att ha oengagerande sport att titta på närhelst man behöver. OS är verkligen utmärkt att ha som sällskap när inte sömnen fungerar som man önskar.

Men nog vore det lite roligare att följa damhockeyn om kommentatorerna hade anpassats för uppgiften? Till exempel hade man kunnat använda en person som faktiskt är insatt i svensk damhockey? Som antingen har bakgrund i den själv eller som kan vara ödmjuk nog att kommentera damhockey utifrån dess egna förutsättningar.

All respekt för Mikael Renberg, men vad har egentligen ett nyligen pensionerat NHL-proffs att säga om damhockey? Jo, rätt gissat: han förstår inte varför det inte går fortare, är mer tekniskt, är tuffare etc.

Men han framstår ändå som ett under av ödmjukhet om man jämför med babianen Nicklas Wikegård. Just när jag satte på teven inledde denne den tredje perioden med att diskutera Mikael Renbergs ansiktsbehåring (“vilken skäggväxt han har – han rakade sig ju i morse!”) en stund. Sedan dess har han suttit och oavbrutet berättat för damkronorna hur de egentligen borde spela hockey. Det låter: “Nej, åk istället, åk istället!” och “Ja, Rooth är ju lite trög, så då gäller det att hon låter pucken göra jobbet” och “det här är ju under all kritik” och “hon skulle ju vara femmålsskytt om hon lät bli att skjuta rakt på målvakten hela tiden”.

Under tiden tar damkronorna ledningen med 6-2 mot ett totalt utspelat Slovakien som endast har räddats av sin målvakt. Det är ju något som inte stämmer här, eller?

Och apropå en annan match sjunger Wikegård nu “Who Let the DOGS OUT!” alldeles för högt i sin lilla mikrofon. Dags för en skärpning, eller?