Så har jag ännu en gång – ensam och skamsen – snortat i mig en säsong av serien jag hatar att älska: 24. Sju fulla säsonger av en högervriden men tokspännande serie, som gärna gör sig till språkrör för tortyr, kärnfamilj och terroristbekämpningsretorik. Det är ett litet under att jag ännu inte låtit värva mig som angivare åt CIA. Eller har jag?

I säsong sju får vi bekanta oss med ett knippe nya karaktärer (Agent Walker antar jag att vi med all rätt kommer att få se mer av – Annie Wersching står upp riktigt bra mot en trött Kiefer Sutherland som huvudsakligen går på rutin här) och fokus ligger på ett FBI som är svagt, konstitutionstroget och tack vare sin rädsla för att ta i med hårdhanskarna helt enkelt inte får något gjort. Samtidigt gör både Tony Almeida och Jack Bauers dotter tacksam comeback i serien.

Överlag känns det mer påkostat och genomtänkt den här gången. Serien har visserligen den mest orealistiske presidenten hittils, men hoten mot henne känns (om man för en stund kan släppa ur urflippat allting är) intressantare. Och, även om afrikaner från det påhittade landet Sangala, modellerat på Rwanda, figurerar flitigt i början av serien så är det för en gångs skull varken utlänningar eller araber som är det stora problemet. Det stora hotet utgörs intressant nog av amerikanska privatsoldatföretag à la Blackwater.

Det genomgående temat är i vilken utsträckning våld kan rättfärdigas av möjligheten att rädda oskyldiga. Men för en gångs skull propageras det inte bara, utan det sker faktiskt en ständig (tjatig) dialog om det. Alla vet visserligen var Bauer står i den frågan, men hans nya omgivning har helt andra idéer om det. Givetvis är det hans ordlösa argument som vinner nästan hela vägen. Ända till sista avsnittet. Som jag tyvärr inte kan avslöja mer om här. Attans.

Hursom. Det är spännande. Dramatiskt. Tajt. Tjatigt. Och jag föraktar mig själv en smula för att jag tycker att det är så bra.

Invasion USA
Alfred E. Green 1952.

Såg just denna härligt naiva högerpropagandarulle från USA. I den hamnar ett slumpartat urval människor på en bar i samspråk om skatter, värnplikt och annat som behövs för att försvara landet mot en invasion. De slänger ur sig så dumt egoistiska saker att en… ehm… hypnotisör som råkar sitta bland dem ser sig tvungen att hypnotisera dem och låta dem medverka i en film-i-filmen om hur deras perspektiv skulle förändras om fienden verkligen rullar in i landet.

Filmens tag-line “It will scare the pants off you!” är milt uttryckt överdriven. Effekterna är så lego-artade att det knappast kan ha påverkat någon ens på 50-talet. Men å andra sidan var kanske sinnestämningen i USA på den tiden väldigt mottaglig för en visuell skräckfantasi om kommunistiska soldater som bombar och skövlar landet. När filmens centrala karaktärer vaknar upp ur sin dröm springer de genast iväg åt varsitt håll för att ge luft åt sin nyfunna entusiasm för det gemensamma försvaret.

Det som stannar i minnet hos mig är tyvärr mest den märkliga scenen när en kille hypnotiserar en hel bar med ett stort konjaksglas och den mässande rösten som i sluttablån läser upp ett citat från “the founding father of our nation, George Washington: To be prepared for war is the best way to maintain peace”. Såklart.

Black Terrorist / Terrorist
Neil Hetherington, Sydafrika 1976

Jag har ingen särskilt bra koll på hur rasfrågor hanterades i sydafrikansk film under apartheidtiden. Jag vet att filmindustrin var relativt skrumpen och att filmmediet var en viktig funktion i normaliseringen av apartheid, men är i stort sett helt okunnig om detaljerna. Har föresatt mig att ändra på det nu, kanske för att fira kompis-Hannas nya lärarjobb på Färnebos Sydafrikakurs.

Men nu har jag i alla fall lyckats lägga vantarna på en film från denna märkliga tid och plats, och dessutom då en som tar tag i rasfrågan väldigt uttryckligt.

Black Terrorist ser ut ungefär som vilken 70-tals B-film som helst på ett ytligare plan. Illa regisserade actionscener, cool funkig musik, taffligt skådespeleri och ett manus med så många logiska luckor att man som tittare gör bäst i att inte koncentrera sig för mycket.

Filmen inleds med att tre beväpnade svarta män, alla klädda i en “uniform” av blå jeans, blå jackor, konstiga svarta mössor och gummistövlar (!) smyger i land från en båt och börjar springa genom ett ökenlandskap, för att till slut nå en gård. Väl där är det lite oklart vad de egentligen har tänkt sig att göra (de säger att de är “here to take what is ours” och “on a mission to free our country”, hur det nu ska gå till på tre man). Men de har i alla fall valt ut gården med hjälp av den lokale (svarte) drängen (detta föregås av scener där denne tar emot herrefolkets välvilja i form av kramar och presenter – svarta är opålitliga, och hjälper hellre svarta skurkar än vita hederliga män). Denne har dock fått datumen om bakfoten, så herrefolket har inte alls åkt på semester, utan kommer strax tillbaka från kyrkan.

Det utbryter handgemäng. De mörkhyade männen tar livet av de vuxna, våldtar den mörkhyade husan och tar den lille pojken som gisslan. Pojkens mor lyckas dock rymma, och tar hjälp av en vän, som tacksamt nog har erfarenhet (och utrustning – bland annat tar han för säkerhets skull på sig en basker) från det militära. De råkar också få med sig en “liberal” journalist, som får stå som något slags naiv motvikt till den rasistiske militären som “hela tiden sett det här komma”. Under tiden som de jagar de tre mörkhyade männen argumenterar de om våldets nödvändighet och möjliga motiv för de svartas aggressioner. Filmens förklaring är att marken de lever på (till ytan “only sand and rocks”) är bland de mineralrikaste markerna i hela Afrika, och att den mörkhyade sammansvärjningen (som antyds komma från utlandet) vet om detta. Men försvaret av marken förklaras med något mycket enklare: “This is our home”. Med hjärtligt tryck på det sista ordet.

Givetvis är det ingen vidare ordning på de mörkhyade. Så trots att det finns en ledare, som dessutom ger intryck av att vara halvvägs intelligent, skjuter de mer eller mindre ihjäl varandra. Filmen slutar med att pojken kommer undan. Militären dödas. Och den allra mest djuriske av de tre mörkhyade, han som filmen igenom uttryckt sig endast med tvåstaviga upprepade ord, oftast befallningar, varit full och försökt våldta varje kvinna som korsat hans väg, lyckas fly till den väntande båten och ta sig därifrån.

Det är svårt att säga vad den här filmen hade för betydelse på sin tid eller vad den hade för spridning, men det ska visst ha varit den sydafrikanska filmcensuren som krävde att slutet ändrades, från ett lyckat uppdrag för de svarta till ett misslyckande. Detta är helt i linje med hur Goebbels arbetade, när han i förhandscensur krävde att handlingen i många filmer ändrades för att de bättre skulle passa in i nationalsocialistiska mallar eller statens temporära behov.

Black Terrorist arbetar redan vid ett första anseende på flera plan med legitimeringen av apartheid. Den målar upp bilden av en fridfull lantlig (kristen) familjeidyll som inte skadar någon, utan tvärtom vill allas bästa, men som omgärdas av en hotfull, djurisk (svart) värld. Faktum är att alla som hänger med någorlunda redan vet exakt vad jag pratar om. Tänk bara tillbaka på hur rapporteringen från våldet mot de “vita farmarna” i Zimbabwe såg ut i början av 2000-talet. Exakt den bilden får man i den här filmen. Vidare förses de svarta i filmen (de är bara fem, men det är ändå tillräckligt för att kunna dra slutsatser) med väldigt obehagliga karaktärsdrag. De är oberäkneliga, våldsamma, illojala, djuriska, luststyrda och, så klart, sluga. De tvekar inte en sekund inför bestialiska, vagt motiverade mord, men att operationen misslyckas är helt deras eget fel.

Propagandaintentionen är ju så tydlig att den till och med anges i titeln (som från början dock bara vara terrorist) men frågan är som sagt vad filmen kan tänkas ha haft för inflytande. Det beror nog rätt mycket på hur sydafrikas filmindustri såg ut i övrigt, eftersom Black Terrorist för ett modernt öga har ett underhållningsvärde nästan lika med noll och knappast kan ha lockat några större skaror till biograferna om de, så att säga, hade något val. Men jag måste be att få återkomma om den saken.

Confessions of a Nazi Spy
Anatole Litvak, USA 1939.

Det var inte bara i Tyskland som man aktivt använde sig av filmmediet i 2:a världskrigets propaganda. Hollywood deltog aktivt, med både spelfilmer och dokumentärer. Men innan USA gick med i kriget var marschordern underhållning, och frågor om Tyskland, fascism, förföljelser av judar och andra grupper var mer eller mindre tabu. Detta visar bland annat historien om den första öppet nazifientliga film som gjordes i USA: Confessions of a Nazi Spy.

Att det var just bröderna Warner som gjorde den är inte helt ologiskt. Redan 1934, efter att Hitler uppmanat till bojkott av judisk affärsverksamhet, slutade de göra affärer med det officiella Tyskland och stängde sitt kontor där – ett beslut som Fox, Paramound och MGM tog först 1939. Den amerikanska filmindustrin oroade sig för att allt för politiska filmer skulle kunna leda till bojkotter på utländska marknader. Höga funktionärer inom censuren, PCA (Production Code Administration), ansåg till och med att det luktade judisk konspiration, med filmer som försökte förmå USA att gå med i ett krig som det inget hade med att göra.

Confessions var alltså nära att inte bli av alls. Bröderna Warner lyckades tjata filmen genom censuren, bland annat eftersom den var baserad på en “sann historia”. Men först efter att de lovat att utelämna alla referenser till judarna och deras situation.

Filmprojektet blev mycket omtalat. Och motarbetat, även inom branschen. Andra filmbolag ordnade “viktiga fester” som man beordrade sina stjärnor att gå på, så att de var upptagna på premiärdagen. De andra bolagen började ju inte göra politiska filmer i den meningen förrän 1941. Tyskvänliga krafter inom USA skrev protestbrev, polisanmälde, mordhotade och brände ner biografer.

Och i alla länder där nationalsocialisterna hade inflytande försvann filmen från repertoaren. En månad före invasionen av Polen var Confessions bannlyst i Tyskland, Italien, Japan, Holland, Norge och…

…Sverige!

Ett år senare var den visserligen föbjuden i 18 länder till. Men nog blir man nyfiken på varför just Sverige var så tidigt ute.

Filmen bygger som sagt på verkliga händelser och detta, tillsammans med den filmmakarnas politiska ambition ger filmen en ganska märklig dramaturgi. När filmens store stjärna, Edward G. Robinson plötsligt kliver in i handlingen efter mer än 45 minuter, är det som att man redan hade glömt att han alls skulle vara med och filmen var på väg att ta slut. Men den får alltså nytt liv. Två gånger om. Först övergår den från att vara berättelsen om en looser med tyska rötter, som i sin iver att få bekräftelse försöker sig på livet som spion för tyskarnas räkning, till att vara en thriller om FBI-agenten Edward Renard och hur denne med stor skicklighet (han påminnner en smula om Columbo ibland, i sitt sätt att spela dum och beundrande för att dra ur megaloman-skurkarna deras hemligheter) nystar upp en jättestor spionagehärva. När detta är löst blossar filmen upp en smula igen i form av ett rättegångsdrama. Som ger filmmakarna chansen att säga det de vill ha sagt en gång till, med lite extra emfas.

Däremellan använder de sig av tjusiga grepp som att sätta in dokumentärt material (bland annat bilder från Viljans Triumf) och newsreel, för att ge alltihopa en extra skräckinjaganda autencitet.

Det är ingen vidare bra film (uttalat politiska filmer är ju sällan det), även om Robinson levererar lika stabilt som vanligt. Men den är intressant på flera sätt. Till expempel så ryggar man ännu inte tillbaka från att visa hakkors på amerikansk mark. Flera av scenerna äger rum i möteslokaler för German American Bund där det även finns plats för skeptiska tyskar. Än så länge behövde alltså inte tyskar vara ondskefulla, eller åtminstone själlösa, robotar – även om det finns mycket gott om sådana i den här filmen också. George Sanders rollfigur är nog det löjligaste porträtt av en tysk som jag någonsin sett – med helt bisarr crew-cut och en accent som pendlar mellan att det danska och det allmänt obegripliga. I en jätterolig scen kommer en kvinna in på hans kontor och säger att hon vill anmäla en person (…av tysk härstamning som tyskfientlig). Jaha, säger han, tar en massa uppgifter och sen går hon. Utan att ha talat om vem det var hon ville anmäla.

Warner Brothers hann göra fyra-fem filmer till av det här slaget (om än mildare i det politiska uttrycket) innan situationen, i och med Pearl Harbor, även för filmbranschen förändrades radikalt. Ingen kunde nu anklaga någon för att försöka hetsa in USA i kriget.

Ukrainsk-födde Anatole Litvak, som regisserat Confessions (och innan dess även varit verksam i den tyska filmindustrin) slutade under kriget helt att göra spelfilm. I stället arbetade han med för militärens räkning med dokumentärer som Why We Fight.

En liten fundering efter att ha sett en kort gammal propagandadokumentär vid namn Berlin Reichshauptstadt 1936. Varför blir jag så väldigt drabbad av just glimtar av normalitet när jag försöker förstå vad som hände i Tyskland på 30-talet?

Det är så lätt att bara flyta med i en vi-och-dom-förståelse av nationalsocialismen. Vi ser fruktansvärda bilder, hemska spelfilmer som går rakt in i hjärtat, läser siffror på hur många som dog. Sedan andas vi ut, ser oss omkring. Ah… rummet är fortfarande likadant. Jag är fortfarande likadan. Det är hemskt att det hände. Jag bryr mig. Ja.

Vi är alla så himla oskyldiga. Det skulle aldrig kunna hända här.

Mitt stora politiska uppvaknande kom en sen kväll när jag som ung tonåring var på besök hos min farmor och, när hon gått och lagt sig, tog mig friheten att bläddra lite i hennes fotoalbum. Det var bilder från byn där hon hade levt hela sitt liv, föräldrar, andra släktingar, och barndomsvänner. Plötsligt, när jag vände blad, stirrade jag rakt in i ögonen på flicka med hakkorsarmbindel. En helt normal flicka, klasskompis till min farmor, visade det sig sen.

Efter det började ett idogt rotande från min sida. Olika försök att över måltider eller framför tv:n styra samtalen (det bruna ämnet var nog mer tabubelagt än sex och samlevnad vid middagsbordet) till hur det egentligen såg ut här i min lilla uppväxtby 35-40 år innan jag kom till världen. Och ända sedan dess har det som mest fångat mitt intresse, det som mest får mig att rysa men också det som ibland ger mig en känsla av insikt, varit normaliteten, vardagen (och därmed också populärkulturen) i det Tredje riket.

Och jag fick alltså ett sånt ögonblick när jag såg Berlin Reichshauptstadt 1936 alldeles nyss. Det är en vid första anblicken ganska anspråkslös liten reklamfilm för Berlin (om man bortser från själva sensationen att den är gjord helt i färg!), egentligen, men genomsyras så klart av att Berlin vid den tiden var huvudstaden för det tusenåriga riket. Chockverkan på mig uppnås främst av två saker.

För det första av det lugna tonfallet och fokus på de “vanliga människorna”. Vi får följa med och se på folk som roar sig på ölkafé, på stranden och danshak. Armbindlar och militärer skymtar endast i förbifarten eller bakgrunden. Det mest militaristiska som förekommer är en väldigt klumpig Hitlerjugend-”marsch” (som dagisbarn på grönbete) och två paradvaktbyten. I övrigt är det verkligen “kolla, vilka vanliga människor vi är” (vilket så klart inte är någon slum). Men man blir förstås förvirrad av hakkorsfanorna som vajar lite här och där på bilderna. Till och med i folkvimlet på stranden skymtar en liten flagga.

För det andra av att filmen är i färg. Det är ingen spelfilm. Det är ingen typisk andravärldskrigsdokumentär som skapar avstånd genom att fokusera på skrikande tyska militärer och med svartvita bilder som känns som om de vore tagna tusentals år och mil härifrån. Det där avståndet är svårt att få till i en lugn färgtagning av ett torg med normala människor och normala spårvagnar. Som var en del av det samhälle där alla dessa fruktansvärda övergrepp ägde rum.

Du kan se filmen i sin helhet nedan.

När jag ändå hade farten uppe tittade jag sedan på propagandadokumentären Parade of the Korean Peoples Army från 2002, som gav en otroligt floskeltyngd historik över Nordkoreas väpnade styrkor. Här är det helt andra bullar.

Vi får se mängder av bilder på militärmarscher (jag har sett en del såna här filmer, men aldrig någonsin sett så raka led!) och övningar, samt en hel del vackra scener där folket arbetar eller jublar och den store ledaren poserar med militärer eller tittar på parader. Så småningom byts den store ledaren plötsligt ut (när Kim Il Sung dog, och lämnade plats åt sin son Kim Jong-il), utan att någon förlorar ett ord om saken.

Bilderna hejas på av en otroligt komisk, halvt engelsktalande speaker som delar ut visdomar som “As they had their own army, the life of the people had always been overflowed with happiness” och “The parade clearly demonstrated a vitality of the (..) idea of giving importance to military affairs”.

Istället för skennormaliteten i filmen om Berlin är det faktiskt precis tvärtom här. Parade går rakt på sak och visar hur det nordkoreanska samhället har formats med den nordkoreanska armén som förebild. Speakern säger till exempel med munter stämma: “It was the firm determination of Kim Jong-il to completely change the looks of the whole society with the peoples army as a model!”

Det finns förresten spännande rykten om att Kim Jong-Il ska ha dött redan 2003 och sedan dess spelas av en skådis. Vem vet. Jag är hur som helst väldigt nyfiken på hur människor där egentligen har det.

Hittade ingen stream på filmen, men nedan en film med delvis samma filmmaterial, på intensivt originalspråk.