Baader / Baader Meinhof
Christopher Roth, Tyskland 2002

I min lilla genomgång av spelfilmer som tacklar tysk terrorism stötte jag ikväll på ännu en film vars svenska titel är lite fånig. Baader, som är en film om framförallt just Andreas Baader, fick för igenkänningsfaktorns skull den svenska titeln Baader Meinhof, trots att grupperingen med det namnet verkligen bara spelar en biroll i den här filmen. Och trots att Ulrike Meinhof knappt ens får vara med som inredning.

Spelar det någon roll då? Jo, kanske, för bara något år senare dyker det upp en tysk storproduktion, baserad på Stefan Austs Der Baader Meinhof Komplex, en bok vars svenska titel intuitivt nog råkar vara Baader Meinhof, men den svenska utgåvan av filmen får nu frångå bokenförlagan och istället heta The Baader Meinhof Complex.

Då kan man förstås tycka att jag är petig. Men jag tror faktiskt inte att det hjälper en film som ändå slår underifrån (genom att vara tysk) i dess svenska marknadsföring att den får en så pass komplex (hö hö) engelsk titel i sin svenska översättning.

Åter till Baader då. Det är en märklig soppa Christopher Roth har kokat ihop här. Det är tydligt att han försöker göra någon slags kommentar till avgränsningsproblematiken kring verklighet och fiktion. Och/eller tackla själva myten Andreas Baader. Men det är för mig högst oklart vad han egentligen vill ha sagt. Skådespelarna är långt ifrån porträttlika men agerar, i de flesta fall, i historiskt korrekta namn och kläder. Berättelsen följer, särskilt till en början, i stora drag den officiella historieskrivningen men väver också in en hel del fritt påhittade element, samtidigt som man ytterligare förvirrar tittaren med genretypiska dokumentära bilder från kända händelser i berättelsens utkänt.

En del av fantasifostren är tydliga, som till exempel det möte mellan (den fiktive) polischefen och Andreas Baader på en mörk skogsväg, eller att Baader inte dör i Stammheimfängelset utan kliver ut och på cowboymanér låter sig skjutas ihjäl av det massiva polisuppbådet. Andra tillägg och ändringar är inte lika lätta att se om man inte är väldigt historiskt kunnig. Det är problematiskt i sig, men också väldigt svårt att förstå som grepp. Det är mig en gåta vad det är tänkt att tillföra. I synnerhet för en svenk publik, som framförallt borde bli vilseledd.

Det är en överlag stilig film (även här kan man fråga sig vilket bidrag man tänkt ge till den offentliga bilden av Andreas Baader). Tidstypiska bilar, kläder, vapen, solglasögon. Till tonerna av upprorisk musik av till exempel MC5. Slående är framförallt rökningen, som är totalt ohämmad och väldigt estetiserad. Men… för att tjata lite: filmen är å andra sidan inte tillräckligt fiktiv för att kunna bli njutbar på det sättet heller. Vi har här att göra med en filmbiografi med fiktiva inslag paketerad i romantiserad rock’n'roll. Det blir faktiskt mest bara förvirrande. Snudd på olämplig att se för den som inte redan är väl bekant med Röda armé-fraktionens första genereation och tysk 60- och 70-talshistoria.

Mogadischu / Kapningen av Lufthansa 181
Roland Suso Richter, Tyskland 2008

Todesspiel / Dödsspelet
Heinrich Breloer, Tyskland 1997

Igår visade SVT något överraskande den tyska tv-produktionen Mogadischu, som berättar om den traumatiska höst då RAFs kidnappning av arbetsgivarföreningens ordförande och PFLPs kapning av Lufthansaplanet Landshut var tänkt att framtvinga en frigivning av Baader Meinhof-ligan, men i stället slutade med de omtvistade självmorden på Stammheimfängelset i oktober 1977.

Det här är så klart avgörande ögonblick i förbundsrepublikens historia, så det är självklart att mytbildningen är stor och att händelserna förekommer rikligt i både fakta och fiktion.

Däremot känns det inte riktigt lika självklart att göra en till dålig tv-film om händelserna, när det ju redan finns en ganska bra tv-film (om än två-delare) på ämnet.

Dödsspelet är nämligen en dramadokumentär som ger en ganska god inblick i händelsernas politiska sammanhang och kronologiska utveckling, och som dessutom försöker ge en känsla för de dramatiska skeendena i politikens mötesrum och på planet, där över 90 personer hölls som gisslan allt medan de fysiskt skyfflades fram mellan olika flygplatser under fem dagar. Autentiskt bildmaterial blandas alltså med efterbildningar i en mix som faktiskt blir ganska dynamisk. Man blir klokare, och inbillar sig att man får en känsla för saker. (även om det naturligtvis inte är samma sak som att läsa standardverket om den tyska hösten: förre Spiegelchefredaktören Stefan Austs Der Baader Meinhof Komplex)

I filmen Mogadischu väljer man att jobba på ett helt annat sätt. Det hela blir lite som en litteraturfilmatisering, där filmen hastar fram mellan avgörande ögonblick för att illustrera det som alla redan läst. Det viktigaste är att alla klyschorna hinner komma med, så att säga.

Tyvärr blir ju därmed allting också väldigt förenklat. Det finns inte en tillstymmelse till varken intelligens eller verklig motivation bland de tyska och palestinska terroristerna. Skildringen av palestinierna är kort och gott rasistisk. De klarar inte ens av att agera någorlunda logiskt. Höjdpunkten är när flygvärdinnan innan kapningen går runt på planet och ser till att alla är fastspända. Blicken fastnar i fördröjning på en arab som stirrar på henne med blod i blick samtidigt som bakgrunden fylls av läskig exotisk musik.

Det är också ett rent mysterium för mig hur man kan komma på idén att låta den karismatiske förbundskanslen Helmut Schmidt (vad skulle inte jag ge för en bråkdel av den mannens naturliga auktoriet!) spelas av en Udo Kier-lookalike (Christian Berkel). Denne är riktigt blek när han vandrar runt och teatraliskt tittar i taket när han blåser ut röken från sin cigarett. Och hans fejk-hamburgska får mig att rysa.

Själva fritagningen var dock riktigt nervkittlande. Riktigt bra tv-underhållning. I sju minuter.

Det är synd att SVT valde att visa den här filmen istället för att Dödsspelet (jag misstänker att det skulle bli en repris i så fall, men vad gör det?). Den förenklade filmatiseringsmodellen i Mogadischu skulle i bästa fall kunna bli givande för folk som är någorlunda införstådda med vad som avhandlas, men vad den genomsnittlige svenske tv-tittaren av idag skulle kunna få ut av den här produktionen är mig gåta. Trist.

Jag ser nu fram emot att se en tredje aktuell film på ämnet: Baader Meinhof Complex av Uli Edel, en filmatisering av ovan nämnda bok av Stefan Aust. Ska bli mycket intressant, även om jag är negativt inställd (utan att riktigt kunna komma ihåg varför).

Och när man ändå håller på kan man ju också se den lilla rip off ScanBox har passat på att göra: Christopher Roths sju år gamla biografi Baader, har nyligen släppts på dvd under titeln Baader Meinhof och med ett omslag som är förvillande likt Edels film.