Sometimes in April
Raoul Peck, Frankrike/USA 2005

Eftersom jag tidigare diskuterat lite kring Shooting Dogs, Ghosts of Rwanda och Hotel Rwanda kan det ju vara på sin plats att även redogöra lite för innehållet i de andra (mycket få) spelfilmer och större dokumentärer som gjorts i ämnet. En film som anknyter på många plan till Hotel Rwanda och Shooting Dogs, men ändå försöker hitta en egen vinkel på denna omöjliga berättelse, är Sometimes in April av Raoul Peck.

Haitifödde-Peck har gjort sig känd som resande regissör av dokumentärt och fiktion, alltid med politisk agenda, men svårfångad i sin blandning av överklass och tredje världen-aktivism. En stund på 90-talet var han också Haitis kulturminister.

Sometimes in April påstår sig visserligen, liksom ovan nämnda två filmer vara en dramatisering av “verkliga händelser”, men opererar narrativt mycket friare kring de eventuella verkliga människoöden som ligger till grund för filmen. Det är tydligt att regissör Peck har en politisk läxa att förmedla, och berättelsen är tänkt att fungera som krokar att hänga upp föreläsningen på.

(Notera hur Peck i en av intervjusnuttarna distanserar sig från storbudgetfilmen Hotel Rwanda – som kom ut samma år – genom att hånfullt prata om “the black Schindler’s List”)

Redan handlingen i snabb översikt ger en fingervisning om filmens pedagogiska karaktär. Bröderna Augustin (spelad av en ganska klumpig Idris Elba som för mig är evigt sammanbunden med sin karaktär i The Wire) och Honoré hamnar på varsin sida i konflikten mellan Hutuer och Tutsier. Honoré arbetar som rashetsande kvasihistoriker på den lokala radiostationen medan Augustin, som är officer i armén, är gift med en tutsier. Det bubblar av oro i samhället. Augustin får se samma symboliska varningssignaler som huvudpersonen i Hotel Rwanda, inklusive oavsiktligt avslöjade leveranser av machete. Precis som i Hotel Rwanda tar en grupp Tutsier skydd i Augustins hus. Utanför hans för tillfället skyddande trädgårdsstaket börjar dödandet. Samtidigt sitter diplomaten Debra Winger i Staterna och försöker framgångslöst att få USA att agera och utanför står västerländska ungdomar och sörjer Kurt Cobain.

Hela Augustins familj omkommer när folkmordet får fart, Han själv överlever och får efter kriget ihop det med en av sina döttrars lärarinna. Tio år efter kriget lever han ett glädjelöst liv som lärare, när han plötsligt får ett brev från sin bror. Denne sitter inför rätta för brott mot mänskliga rättigheterna, och påstår sig kunna berätta om vad som egentligen hände med Augustins fru. Han reser dit, för att få till stånd ett bokslut och kunna gå vidare i sitt liv med sin nya flickvän som är med barn. Det är så krystat att jag nästan hade kunnat skriva det själv.

Raoul Peck har berättat i intervjuer att han kände att allt behövde komma med. Inte bara de individuella karakatärerna och deras berättelser, utan även den historiska och politiska bakgrunden. Och inte minst, Rwanda av idag. Det är ambitiöst. Helt überambitiöst faktiskt, med tanke på filmens budget och längd. Och behovet av en någorlunda plausibel handling har fått stå tillbaka för ambitionen att hinna med att säga allt man vill ha sagt.

Filmen börjar alltså tio år efter folkmordet, och klipper sedan fram och tillbaka, lite hit och lite dit, för att hinna komma till varje station på Pecks politiska dagordning. Framför allt försöker han förmedla att det handlar om en rent politisk konflikt. En konflikt om makt, inte om ras. Det är den enda film jag hittills sett som tydligt visar hur militärer aktivt deltar i folkmordet.

Och så vill han peka en gång extra på det omänskliga spelet bakom kulisserna och omvärldens (läs: USA:s) uteblivna reaktion. Särskilt tydligt blir det i scenerna där han visar hur omvärldens medier fixerades vid Kurt Cobains självmord istället för ett pågående folkmord.

Filmen är castad med en blandning av amerikanska, rwandiska och sydafrikanska skådespelare, så språkbehandlingen blir rätt komisk ibland. I synnerhet Idris Elba pendlar mellan trams-afrikaniserad engelska och street-newyorkska, med ett och annat autentiskt uttryck på Kinyarwanda. Det blir riktigt löjligt ibland, faktiskt.

Så det blev en kantig film som inte lyckas särskilt bra med balansgången mellan underhållning och undervisning. Trots att den bitvis är riktigt lärorik när det gäller Rwanda (den gräver djupare i de politiska konflikternas faktiska innehåll, till exempel) vill det sig inte riktigt. Kanske för att den olyckligtvis också är alldeles för lärorik när det gäller Raoul Pecks ego.

Hotel Rwanda
Terry George, USA 2004

Jag har trillat vidare i mitt projekt att se alla de spelfilmer som gjorts om folkmordet i Rwanda. Och den som absolut inte lär ha gått någon förbi är förstås Hollywoodprodukten Hotel Rwanda, som baseras på hotellföreståndaren Paul Rusesabaginas upplevelser under folkmordet. Den har med rätta jämförts med Schindler’s List – här är handlingen i korthet.

Rusebagina är föreståndare för det franska lyxhotellet Des Milles Collines i Kigali, och har utvecklat en fantastisk fingerfärdighet när det kommer till mutor, övertalning och smicker – något han kommer att ha god nytta av senare. När oroligheterna startar blir han en naturlig knytpunkt för grannskapets tutsier. Han är själv Hutu, har gott om kontakter, men (kanske på grund av att hustrun är tutsier) förstår inte konflikten mellan de olika folkgrupperna. Han tar in så många tutsier på sitt hotell som han bara får plats med och hoppas sedan på undsättning från omvärlden.

Men omvärlden, här främst representerade av kameramannen (Joaquin Phoenix) och FN-officeren (Nick Nolte), visar sig dock svika. När soldaterna kommer för att undsätta de vita följer kameramannen skamset med, efter att ha försökt ge sin tutsifödda älskarinna en sedelbunt. FN-officeren förklarar bittert för Rusesabagina att västvärlden inte bryr sig ett skvatt. “För dem är ni inte ens niggers. Ni är bara afrikaner”

Tack vare sina kontakter och sitt skickliga spel av bedjan, hot och mutor lyckas han ändå hålla milisen borta från hotellet tillräckligt länge för att filmen ska kunna få det lyckliga (och tro mig, i detta fall extremt fåniga) slut en Hollywoodprodukt i denna prisklass behöver.

Hotel Rwanda gör ett hyfsat försök att inte verka allt för pedagogisk, samtidigt som Terry George ändå har en tydlig ambition att förklara händelseförloppet (vilket han gör genom en serie scener där olika karaktärer slänger ur sig rader som är mer än lovligt tillkämpade). Men alternativet hade kanske varit ett ännu mer styltat tilltal och en massa textrutor i början.

Det är en väldigt “stark” film, som framför allt lyckas i att skapa en psykologisk press inför det faktum att det bara är tunna hotellmurar och Rusesabaginas mutor som skiljer det överfulla hotellets invånare från milisens machetes på gatan utanför. Det har satsats väldigt lite på visuella effekter och filmblod”.

Precis som i de andra Rwanda-filmer jag sett kastar man här också in en del autentiskt material från den världspolitiska scenen.

Även Rusesabaginas inre oreda skildras med bravur. Det kan antas få gälla som en metafor för hela samhället när han i första skedet framför allt oroar sig för små praktiska saker när konflikten plötsligt exploderar. Han är också mycket noga med att upprätthålla sin outward appearance. Det är först så småningom som han accepterar det verkliga undantagstillstånd som råder. Normalitetens kostym spelar också en viktig roll i den nyckelscen där han faller ihop efter att ha insett vidden av morden.

Hotel Rwanda är mycket tydligt koncentrerad kring en enda person. Det är Rusesabagina som är protagonisten, vår hjälte, och förutom honom är det inte många som tillåts besitta varken kreativ förmåga eller handlingkraft (bortsett möjligen från den vita röda kors-kvinnan). Rusesabagina fixar biffen. Det blir faktiskt lite störande, trots att Don Cheadle är en alldeles utmärkt skådespelare. Det finns några roller med viss närvaro, som tyvärr är störande tydlig genom Noltes och Phoenix stjärnstatus. De mörkhyade i filmen framstår å sin sida mer som en “negerflock” där vissa individer har markerats ut för att vi i publiken ska kunna skilja dem från de andra. En är väldigt tjock. En har ett stort födelsemärke mitt i ansiktet. En har en sån där låtsas-snedbena i sin afro. Och den ondaste killen har en så ond röst att man knappt tror sina öron (slår Darth Vader med hästlängder).

Likaledes störs jag oerhört av att nästan hela ensemblen talar fejkad pidgin-engelska för att framstå som genuint afrikanska. Som att det inte vore illa nog att man i castingen agerat efter principen “allt som är någorlunda brunt duger som rwandiskt”. Även skräckfilmsljudläggningen blir lite jobbig när man försöker ta ämnet på allvar.

Man skulle kunna säga att Hotel Rwanda är en slags vykortsversion av boken om folkmordet. Berättelsen är så biografanpassad som den kan bli, men saknar ändå inte ett visst pedagogiskt anslag. Kanske är det vad som krävs för att medvetenheten om såna här händelser ska kunna spridas utanför de ändå intresserades krets. Mig föll det hur som helst inte särskilt väl i smaken (vilket inte betyder att jag inte blev skakad av att se filmen. För det blev jag).

Den verklige Paul Rusesabagina, som numera lever i Europa, har dessvärre fallit i onåd hos den Rwandiska regeringen. Det är för mig lite oklart varför, men i en intervju påstår han själv att det beror på hans behov av att få säga sanningen. Han menar att Rwanda är på väg att göra samma misstag som Tito en gång gjorde i Jugoslavien.

Hur det än är med den saken så är Rusesabaginas närvaro på extramaterialet till filmen väldigt komisk. Där sitter alltså en kille, med en hollywoodfilm baserad på hans erfarenheter, och säger på kommentarspåret att det var “precis” så det gick till.

Shooting Dogs
Michael Caton-Jones (2005)

“Frontline” Ghosts of Rwanda (2004)

Såg nyligen ännu en film placerad i en konflikt som jag trodde mig ha en rudimentär koll på men som gav mig bakläxa. Shooting Dogs (av the distinguished director of… ähum… Rob Roy) är skriven av en BBC-journalist och baserad på dennes upplevelser under folkmordet i Rwanda.

Handlingen i korthet: Unge och mycket oskyldige/naive (och likaledes mycket vite) Joe Conner volontärar på en skola i Rwanda, ledd av fader Christopher, när oroligheterna bryter ut efter attentatet mot presidenten. Joe begriper först ingenting, inte ens när hutu-kompisen Francois försöker förklara läget för honom, men förstår att det är allvar när tutsier i tusental kommer för att söka skydd undan Interahamwe-milisen, som sedan står utanför skolans portar och viftar med machetes som rovdjur i väntan på sina offer. Skolan är också bas för en FN-styrka, vilket leder till att även traktens vita evakueras dit. Till avdelningarna med faciliteter, förstås.

Situationen spetsar till sig. Francois försvinner och visar sig bli en del av hemskheterna. Unga Marie, vår enda mörkhyade referenspunkt i allt detta, får ett löfte av Joe om att de kommer att klara sig. Men detta blir så klart svårt för honom att hålla, när omvärlden sviker. Och när franska soldater kommer för att evakuera de vita.

Jag hade som sagt bara vag koll på konflikten mellan hutuer och tutsier, men det visade sig inte oväntat följa ungefär samma mönster som den mellan singaleser och tamiler, som jag skrivit om tidigare. Den går tillbaka till tider då boskapsägande tutsier styrde över jordbrukande hutuer, en klyfta som sedan förstärktes under den tid då Rwanda var först tysk koloni och sedan belgiskt protektorat. De europeiska härskarna favoriserade tutsierna, vilket dessa skulle få igen för när hutuerna fick makten efter inte helt okomplicerade självständighetsprocesser runt 1960. Tusentals tutsier dödades och åter hundratusentals tvingades på flykt. Regeringstruppernas motpart, tutsiernas motståndsgruppering, kom att heta RPF, Rwandas Patriotiska Front.

Läget hade redan varit spänt en längre tid under den period som Shooting Dogs handlar om. Jag såg Ghosts of Rwanda för att få en bättre förståelse för omständigheterna (eftersom jag trodde, och nu är ännu mer övertygad om, att folkmordet i Rwanda inte går att förstå utan hjälp av rörliga bilder) och den ger om inte annat en väldigt bra kronologisk överblick.

RPF hade haft en del militära framgångar i norr, men nu rådde vapenstillestånd. FN-trupper fanns på plats för att övervaka freden. De fick redan i ett tidigt skede indikationer om att en kupp var under uppsegling, men ledarna på plats fick order från FN-högkvarteret att inte agera. Enligt de uppgifter man hade ingick i kupp-planerna att dra lärdom av det som hänt i Somalia tre månader tidigare (skildrat i den famöst historieförfalskande Black Hawk Down) och tvinga fram ett snabbt FN-tillbakadragande genom att döda FN-soldater. Redan nu visste man att det fanns dödslistor, en stor machete-import och 3-4 mord på oskyldiga dagligen.

President Habyarimanas plan sköts ner och extremistiska krafter tog makten. Moderata Premiärministern dödades i sitt hem och tio belgiska FN-soldater tillfångatogs och dödades. Hatpropagandan mot tutsier intensifierades och milisgrupper började agera snabbt utifrån de planer som redan gjorts upp. I en ofattbar våldsvåg dödades inom loppet av bara två veckor över 100 000 människor. Samtidigt som Belgien snabbt förhandlade till sig USA stöd i ett FN-tillbakadragande från Rwanda. Alla vita evakuerades. En enda amerikan valde att stanna i landet. Och 450 illa utrustade FN-soldater huvudsakligen från utvecklingsländer, under ledning av den frustrerade generalen Roméo Dallaire.

Det sjuka är att allt som i form av manskap egentligen hade behövts för att stoppa våldet redan fanns i området. Amerikanska, franska och belgiska trupper hade bara behövt en simpel order.

RPF återupptog inbördeskriget i norr, människor låg i allt större drivor längs vägkanterna och i FN dribblades med definitioner. Vid ett “folkmord” vore man enligt stadgan tvungen att ingripa. Vid “folkmordsliknande händelser” inte. USA:s FN ambassadör Madeleine Albright: “Well, I think, as you know, this becomes a legal definitional thing”.

I Ghosts of Rwanda berättar Philippe Gaillard, som var Röda Korsets chef på plats vad han anser om folkmordsfrågan: “(…) they cannot tell us or tell me that they didn’t know. They were told every day what was happening there. So don’t come back to me and tell me, “Sorry, we didn’t know.” No. Everybody knew.”

När folkmordet redan hade pågått i 6 veckor beslutade FN till slut om att skicka in 5000 man till Rwanda. Men då fanns det plötsligt inga soldater tillgängliga. Istället var det till slut RPF som lyckades få ett slut på folkmordet genom att vinna inbördeskriget. 800 000 människor dödades, med etnisk härstamning som enda anledning. Tack för det, världssamfundet.

Shooting Dogs försöker gestalta detta på mikronivå genom att placera handlingen på en skola som också är en plats där tusentals människor sökte skydd undan hutuerna. Det overksamma världssamfundet representeras av den lokala FN-styrkan, som upprättat bas på skolan. I en skakande scen får skolans ledare ett vredesutbrott när FN-chefen meddelar att man nu tvingas skjuta hundarna utanför skolan, eftersom de har börjat äta på liken. Han ger upp inför sin frustration över att hutumilisen ostört får stå och vifta med sina machete utanför grinden, medan FN-soldaterna ständigt återkommer med hänvisningen till att man endast har mandat att övervaka freden.

Att demonstrera hur blodigt det här folkmordet var gör Shooting Dogs på ett alldeles föredömligt sätt. Det går rätt in i magen. Kanske för att allting är inspelat på plats och för att många av dem som arbetade med filmen tillhörde överlevarna. Den kämpar också vackert med att visa upp de rasistiska strukturer som styrde FN:s räddningsarbete, där vit var lika med västerlänning och västerlänning var lika med överleva. Oavsett egentlig bakgrund. Medias likgiltighet för mörkhyade offer tematiseras också.

Men å andra sidan blir det väldigt störande med filmens många “dramatiska” inslag. Den naive huvudrollsinnehavaren är störande hela han. Hans krystade relation till Marie, som enbart finns där för att understryka hans moraliska dilemma (ge efter för rädslan/rädda sitt eget liv/tacka för erbjudandet att få överleva för att man råkar ha vit hy) är extremt störande. Och Fader Christophers hjältemod växer till löjliga nivåer mot slutet. Detta har också kritiserats av Rwandiska företrädare för överlevarorganisationer, som menar att det är skitsnack att någon vit hjälte stannade någonstans för de svartas skull, när döden väl stirrade dem i vitögat.

Det är en naturlig svaghet att Shooting Dogs bara har vita i de drivande rollerna. Samtliga mörkhyade i filmen, med ett halvt undantag för Marie, är passiva och opersonliga. De som inte är monster, vill säga.

Även den annars strålande dokumentären Ghosts of Rwanda har lite problem med sitt fokus. Den berättar lite för mycket om “vad de vita gör och vad som händer med de svarta”. I grova drag. De viktiga inhemska aktörerna och deras roller lär vi inte känna så mycket som jag skulle vilja. Jag hade önskat mig ett större fokus på RPF, på konflikten som ledde fram till de här händelserna och på den regering som faktiskt aktivt drev igenom det här folkmordet. Men nu handlar ju den här filmen främst om världssamfundet (och ägnar mycket av sitt utrymme till att kritisera USA:s agerande), så jag får väl leta någon annanstans i just det avseendet.

I övrigt tycker jag att det är en fantastisk dokumentär. Den känns förhållandevis saklig (hur man nu kan bedöma det i en sån här fråga…) och lyckas hålla balansen mellan att berätta om de stora linjerna i händelsernas utveckling, och de mindre, men ändå dramatiska, händelser som de intervjuade berättar om ur ett mer personligt perspektiv – sånt som gör skeendet mänskligt och begripligt.

Det finns också en otroligt bra tillhörande hemsida, där man kan läsa och se utökade intervjuer med deltagarna, analyser och annat extramaterial så det räcker i veckor. Bäst av allt: En komplett transkription av hela det två timmar långa programmet.

Vad gäller Shooting Dogs har jag fortfarande inte bestämt mig. Den var som sagt på många sätt väldigt fånig. Men samtidigt har den en väldigt positiv klang i mitt minne, kanske för att den väckte mig till den här frågan igen. Och för att den så skoningslöst lyfte fram den brutala rasism som blev grundläggande för både räddningsarbete och mediarapportering. Med sina många tydliga pekpinnar bildar den säkert ett mycket bra diskussionsunderlag i exempelvis skolundervisning. Jag ska snarast se de andra Rwanda-filmer som kommit ut och sedan försöka komma fram till något.