När kvällstidningslöpen för några dagar sedan började hänga ut Emil Forselius efter dennes självvalda död hade jag just läst ut boken som gjorde Ann Heberlein till Sveriges självmördarspråkrör nr 1: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Det var en fantastisk bok. Det var en jobbig bok. Det var en bok jag av flera obehagliga skäl kan relatera till, men som jag samtidigt snart funderade över om den alls hade någonting att lära mig. Heberlein går ut oerhört offensivt – kastar ur sig en sån där skrift som i recensionerna får det självklara tillmälet en otroligt uppriktig bok. Första halvan av boken sträckläste jag.
Hon skriver om sig själv på ett sätt som jag aldrig skulle våga göra. Självutlämnade på en nivå mer än väl anpassad till dokusåpa-eran. Hon riskerar (eller medvetet river ner?) sitt anseende för att få kraft bakom sina ord. Får sig själv att framstå som självupptagen, hänsynslös, hysterisk (tack för att du aldrig använde det ordet).
Ärendet som smyger sig in bakvägen är att visa depressionen och självmordet finns överallt. Att det inte är något att skämmas för. Att även framgångsrika, “lyckade” människor som hon själv kan vara djuuuupt nere i den smeten, fast det inte alltid märks på ytan. Hon kräver synliggörande. Hon kräver vård (inte bara till sig själv, utan allmänt). Hon kräver respekt. Read the rest of this entry »