Det pratas väldigt mycket om vampyrer för tillfället. En del av det nattvakspass jag just kommit hem ifrån gick till exempel åt till att se SVT:s överproducerade dokumentärserie Skräckministeriets avsnitt om blod. Jag känder återigen att det här programmet inte gjorde mig särskilt mycket klokare, men wikipediafingrarna kom i alla fall i rörelse.
I blod-avsnittet ägnas så klart en stund åt fenomenet vampyrer. Någon litteraturvetare gör till exempel gällande att moderna vampyrer, exemplifierade av Låt den rätte komma in, Twilight och True Blood, vars första säsong jag just sett färdigt, i stället för att bara symbolisera den allmänna ondske-ondskan, i allt högre grad kämpar för att passa in i människosamhället.
Iaktagelsen är riktig (om än inte så svår att göra, med tanke på att åtminstone hela True Blood på olika sätt kretsar kring vampyrers assimilationsmöjligheter) men det är inte helt säkert att moderna vampyrer är helt ensamma om att vara dömda till att fruktlöst sukta efter ett “normalt” liv.
Åtminstone om man går tillbaka till början av 20-talet och den enda vampyrfigur jag befattat mig med på allvar, F. W. Murnaus Nosferatu (baserad på Bram Stokers Dracula), så har vi att göra med en vampyrfigur som är långt mer tragisk än ond. Nosferatu är helt uppenbart plågad av sitt utanförskap och sin åtrå efter kvinnan, som inte kan bli hans med mindre än att han förgör henne. Det finns många tolkningar (de sträcker sig så långt som till att påstå att Nosferatu är en antisemitisk figur), men jag själv vill nog koppla det till regissörens “avvikande” sexualitet. Vilket givetvis är spekulation.
True Blood, då? Nja. För en grabb som i fem år slaviskt såg vartenda avsnitt av Six Feet Under (som var den första serie jag någonsin lyckades följa) var förväntningarna på Allan Balls nya serie givetvis mycket högt ställda – och känslan efter de inledande avsnitten ingenting annat än djup besvikelse. Det här är ju bara… ack så tunt!
Det är vampyren som rasmetafor om och om igen, kryddat med en förbluffande massa sex av olika slag (lyckad sådan, får jag tillstå) och allmänt exotiska dirty south-vibes. “I don’t know what you’ve done to me, but I know this much is true: I wanna to bad things with you”. Det musikaliska introt sammanfattar läget väldigt bra.
Men man vänjer sig efter ett tag. Jag tycker visserligen fortfarande att Bill, snubben som blev förvandlad till vampyr under amerikanska inbördeskriget och som har en hel del rätt roliga “manners”, är den enda riktigt intressanta karaktären i True Blood. Men det dyker upp ett gäng rätt sköna typer, och en sisådä tio avsnitt in på (den tolv avsnitt långa) säsongen börjar det svänga rätt ordentligt om intrigerna också.
Men att casta Alexander Skarsgård som hillbilly-vampyrboss med ranglig cajun-svengelska… det är fan inte riktigt klokt. Han är stilig och kall, men så snart han höjer rösten blir det Lill-Babs över alltihopa.
Jag sugs med, helt enkelt. Det är det bästa jag kan säga om den här serien. Jag fortsätter titta, utan att riktigt veta varför.
Och nu måste jag genast kasta mig in i säsong två!
***
Update (tre minuter senare): Men den fick å andra sidan rejäl fart redan innan första förtexterna!