Jiraiya the Hero / Goketsu Jiraiya

Makino Shozo, Japan, 1921

Eftersom oscarsgalan bara gjorde mig trött ägnade jag en timme åt en helt ny Japansk bekantskap istället. Jag såg för första gången en film med Onoe Matsunosuke (1875-1926), som var örikets första riktigt stora filmstjärna. Enligt vissa uppgifter hann han med att göra över 1000 filmer under sin korta karriär. Bara regissören Makino Shozo allena gjorde hela 70-80 filmer per år med honom i huvudrollen. Read the rest of this entry »

Die Börsenkönigin
Edmund Edel (1918)

Den här filmen, med både manus och regi av Edel, var visst redo för biograferna redan 1916, men originalnegativet förstördes i en brand.

Det är ett ganska stelt litet triangeldrama, men med tanke på att den filmades redan för dryga 95 år sedan är den ändå väldigt underhållande. Nielsen spelar Helene, storägare i en koppargruva på dekis. Desperat över sin sinande förmögenhet tar hon ett förtroeligt samtal med gruvans föreståndare och får så veta att denne tror sig ha hittat ännu en rik ådra.

De två håller dock den informationen för sig själva tills Helene har lyckats köpa till sig resterande aktier i gruvan till vrakpriser. Snart har hon så gott som monopol på den tyska kopparhandeln. Och är upp över öronen förälskad i föreståndaren, som hon gör till delägare.

Men kärlekens vägar är så klart outgrundliga och föreståndaren, som ser sig nödgad att spela med i Helenes kärleksspel, är i själva verket mycket mer intresserad av Helenes kusin. När Helene kommer på dem med att avskedskramas lite väl intimt känner hon sig så bedragen att hon bestämmer sig för att ta en gruvlig (ja, jag bor i Göteborg) hämnd.

Hon är skön där, den ståtliga stumfilmsskådespelerskan Asta Nielsen. Hon kommer på det illegitima och ofysiska kärleksparet i filmens 43e minut. Av återstående 18 minuter går väl en sisådär 14 åt till Nielsen i helfigur, utförandes fantastiskt storslagna gester av bedrövelse och ångest i allra högsta stumfilmsklass. Dialogen är filmen igenom minimal (vilket kan bero på att filmens ursprungliga dialogrutor är försvunna, den enda bevarade kopian av filmen är en nederländsk översättning) så här finns gott om utrymme för Nielsen att förmedla de stora känslorna med enbart sin fysiska uppenbarelse.

Nästan allt jag gjorde i natt gjorde jag till tonerna av Neil Youngs Barstool Blues. Jag fick helt enkelt inte ut den ur huvudet (vilket, i ljuset av de senaste veckornas upprepade uppvaknanden med She’s Like the Wind malandes i huvudet, ändå får ses som en seger).

Jag hade också 41 ljuvliga minuter med en röst jag aldrig hört förut. Men läst. Janet Bergstrom, vars namn ofta dök upp på filmvetenskapen för en himla massa år sedan, har gjort en fantastisk liten dokumentär vid namn Murnau’s 4 Devils – Traces of a Lost Film, i vilken hon med hjälp av utdrag ur manuset, stillbilder (“production stills”, ej att förväxla med bildrutor ur filmen – några såna finns det inte), teckningar och diverse annan dokumentation rekonstruerar F.W. Murnaus andra film i Hollywood. Den som han alltså gjorde mellan den legendariska Sunrise och den vackra men helt olegendariska City Girl, som han inte ens gjorde färdigt innan han lämnade hollywood-skutan för det konstnärligt friare klimatet i söderhavet.

Bergstrom berättar initierat, mjukt och bara liiiite romantiserande om omständigheterna kring den här filmen, och vad de olika dokument man har hittat kan ha haft betydelse för hur filmen såg ut till slut.

Om man nu ens kan tala om någon slutprodukt. Hermann Bangs bok blev ett treatment hos Murnau. Detta blev sedan till ett manus i händerna på den märklige Carl Mayer, ett manus som sedan skrevs om av andra författare för att bli mer hollywoodmässigt.

När filmen var klar genomfördes visningar inför testpublik och därefter ändrades filmen på nytt och förseddes bland annat med ett helt nytt slut. Något som Murnau tros ha haft mycket lite att göra med. Och bara åtta månader efter sitt uruppförande hade 4 devils premiär i ytterligare en ny version. Denna gång var filmen ljudlagd, med en riktigt filmmusik och pålagda dialoger. Även denna gång ändrades manuset, och Bergstrom tror inte att Murnau någonsin såg denna version.

Murnau tröttnade som sagt på hamsterhjulet hollywood. Han hade oerhört höga tankar om sitt skapande och sin konstnärliga integritet. När Fox lockade honom över atlanten gjorde man det med löfte om carte blanche, fullkomligt fria händer. Något som han utnyttjade till fullo och som resulterade i Sunrise, en av den amerikanska filmens allra största konstnärliga framgångar och samtidigt en av dess största finansiella fiaskon (Det ringer en klocka här kanske? Citizen Kane, någon?).

Så det kan inte ha kommit som någon större chock att svångremmen drogs åt och att kraven kassaframgångar ökade. Men här kom alltså producenter och klippte i hans filmer! Och ändrade namn på karaktärer och till och med på en hel film!

Så klart att inte det skulle fungera. Synd bara att hans nästa projekt, independentfilmandet i Söderhavet, bara hann resultera i en enda film innan en bilolycka satte stopp för honom.

Der brennende Acker
F.W. Murnau, Tyskland 1922

Under årtionden var den här filmen närmast en fata morgana bland filmhistoriker, men så plötsligt dök den upp i en italiensk pastors samlingar 1978. Han hade använt den till visningar för mentalpatienter.

Der brennende Acker är en vacker liten tragedi om pengars fördärvliga inverkan på människan. I sex akter, författade bland annat av de tunga namnen Willy Haas (Die freudlose Gasse) och Thea von Harbou (maka till Fritz Lang, författare till bl.a. Die Nibelungen och Metropolis), berättas om den girige bondsonen Johannes, som anser sig för fin för att ta vid efter sin nyss bortgångne far och i stället blir sekreterare hos greve Rudenburg.

Väl där inleder uppvaktar han först dennes dotter men, när det framkommer att greven är döende och det testamentsmässigt är mer fördelaktigt så, inleder snart i stället en relation med dennes unga hustru. De gifter sig Johannes viger nu all sin tid åt en död jordplätt som kallas för “djävulsåkern”. Där skall det nämligen finnas petroleumfyndigheter.

Viss dramatik uppstår när hans nyblivna fru säljer nämnda åker till Johannes bror, för att på så sätt få loss sin man från dennes passion. Istället blir han förstås vansinnig. Han har ju just skrivit under ett exploateringskontrakt i mångmiljonersklassen.

Först när hans fru tar sitt liv kommer Johannes till någon slags insikt om hur meningslös denna jakt på pengar och ära egentligen är. Men petroleumutvinningen påbörjas ändå, och det krävs att även den andra flickan, hustruns dotter, tar sitt liv i ett eldhav på själva åkern, innan det slutgiltiga uppvaknandet kommer.

Der brennende Acker är som ett litet showcase för den tidens mest betydelsefulla tyska filmarbetare. Min personlige favoritregissör Murnau visar redan här upp den talang för mjuk och rörlig personregi utan allt för mycket dialogrutor som senare låg bakom Sunrise och Tabu. För kamera-arbetet stod både det lilla geniet Karl Freund (bla Der Golem, Der letzte Mann, Metropolis) och Fritz Arno Wagner (bla Nosferatu, M – Eine Stadt sucht einen Mörder). Och framför kameran finns namn som Eugen Klöpfer, Werner Krauß, Lya de Putti och Alfred Abel

Byggnationerna, som är förhållandevis naturalistiska, är signerade Rochus Gliese (Der Golem, Sunrise). Bondemijöerna är lantliga utan att gå överstyr och grevens slott är bara ett slott – och inte det gotiska monster man annars kanske skulle kunna förvänta sig av en tysk film från 1922. Men bäst av allt (och här påminner filmen lite om Murnaus Nosferatu): utomhustagninarna är verkligen överväldigande. Sekvensen mot slutet, när Eugen Klöpfer läser fader vår vid middagsbordet i lanthuset, korsklippt med åkern som förvandlas till ett hav av eld, är ren filmmagi.

Regissören Friedrich Wilhelm Murnau (född med ett namn med avgjort mycket mindre star quality: Friedrich Wilhelm Plumpe) är för övrigt en person som jag ägnat väldigt mycket tid åt. Jag tycker om hans väldigt självmedvetna konstnärsroll (i en tid då det inte alls var självklart att filmskapare var konstnärer), hans dekadenta livsstil och att han redan runt 1930 var så leds på Hollywood att han faktiskt startade ett independentbolag för att göra sina egna spelfilmer i söderhavet. Faktum är att min ene son delvis är döpt efter den här mannen. Men säg det inte högt.

I Der brennende Acker gör Murnau ett tidigt försök kring en tematik som skulle följa honom under hela hans korta karriär (han dog i en trafikolycka tio år senare), nämligen konflikten mellan stad och land, det ursprungliga och det moderna. I till exempel Sunrise störs den lantliga friden av den lockande kvinnan från staden, som får den annars så fridfulle bonden att försöka mörda sin fru. I Tabu försöker det älskande paret smita undan traditionens grepp. Även i Nosferatu finns en annan variant på samma tema.

Och alltid finns där samma ambivalens inför traditionen och det förtvivlade utbrytningsförsök därifrån. Det kanske är förmätet, men jag kopplar ihop det med hans eget komplicerade förhållningssätt till sin homosexualitet.

Tabu, Sunrise och Der letzte Mann hör till mina personliga favoritfilmer. I och med att jag nu lagt fingrarna på svåråtkomliga Der brennende Acker har jag inte många filmer kvar innan jag sett alla Murnau-filmer som går att se. Åtta av hans filmer räknas som helt eller delvis försvunna. Av de övriga har jag sett alla utom Der Gang in die Nacht (1920) och Schloß Vogelöd (1921). En av dem har jag redan i min ägo. Spännande!

The Man Who Laughs
Paul Leni, USA 1928

Jag tillbringar ett par lediga dagar utanför Hamburg för närvarande, vilket normalt borde leda till exkursioner och fotbollslekar med barnen. Men tyvärr har jag begåvats med en kropp som avskyr tropisk hetta, så jag tvingades buffa iväg barnen till “die Badeanstalt” med sin farfar. Jag själv satte mig i stället i husets svalaste hörn och följde upp min lilla text om Conrad Veidt med att se en av hans mest kända filmer, den genreöverskridande stumfilmen The Man Who Laughs.

The Man Who Laughs är baserad på Victor Hugos roman L’Homme qui rit och kom till i svallvågorna efter Universals jättesuccéer The Hunchback of Notre Dame (1923) och The Phantom of the Opera (1925). Till regiarbetet anställdes Paul Leni, som varit tongivande inom den tyska expressionistiska filmen. Denne tog också med sig en skådespelare från en av sina tidigare storverk inom nämnda genre: i episodfilmen Das Wachsfigurenkabinett (Waxworks) hade Conrad Veidt spelat rollen som Ivan den Förskräcklige.

The Man Who Laughs har en mörk ton och iscensättning som får det att lukta skräckfilm, men är i själva verket mer en melodram med inslag av äventyrsfilm. Huvudpersonen heter Gwynplaine och fick i sin barndom sitt ansikte deformerat på kungens uppdrag, för att han “i evighet skulle hånflina åt sin (upproriske) far”. Han reser nu runt och uppträder på marknader som “den skrattande mannen”, tillsammans med den blinda flickan Dea och deras gemensamme… ja, manager kan man väl kanske säga.

Gwynplaine och Dea är våldsamt kära i varandra, men Gwynplaine känner sig ovärdig henne, på grund av sitt deformerade yttre. Samtidigt får hovet kännedom om hans existens, vilket (på grund av arvet som tillstår honom) riskerar att ställa en hel del maktförhållanden på ända. Han blir till en bricka i ett högt intrigspel, kärleken mellan honom och Dea ställs på spel och allting skulle kunna sluta i katastrof om det inte vore för att han till slut ändå upptäcker sitt eget människovärde, eller snarare kanske, sin egen känsla för sitt jag. Och så får han förstås en del ovärderlig hjälp av en liten schäferliknande hund som heter Homo (vilket jag tvingas erkänna leder till en del rätt lustiga texttablåer).

Filmen har ett ganska speciellt utseende (vilket den också fick en del kontemporär kritik för) i och med att Paul Leni kryddar på rätt friskt med sitt expressionistiska ursprung. Mycket riktigt ser många av scenerna inte särskilt engelska ut alls, utan ser snarare ut att utspelas i tyska medeltidsstäder. Skådespelarna agerar ut på ett överdrivet sätt och ljussättningen är ovanligt uttrycksfull. Precis som det ofta såg ut i den tyska filmen på den tiden. Och med det ska Paul Leni, enligt vad jag läst mig till, ha satt tonen för för hela Universals fantastiska skräckfilmsproduktion under det tidiga 30-talet (Frankenstein, Dracula, etc.)

The Man Who Laughs är på sätt och vis en hybrid av det bästa som den tyska och amerikanska filmen hade att bjuda på på 20-talet. Tyska självupptagna konstnärer som hålls i schack av hollywoods ekonomiska tänk. Det är hela tiden en fröjd för ögat. Den håller ett högt tempo och ägnar sig åt det som film var bäst på innan ljudet kom: att berätta med bilder. Man behöver inte ha tråkigt en sekund.

För Conrad Veidt måste det här ha inneburit en av karriärens absoluta höjdpunkter. Trots att filmen har över 80 år på nacken så slås man verkligen av hans inspiration när han, inspärrad i ett horribelt leende (Universals mask-genis Jack Pierce första stora jobb), frambringar ett enormt register av känslor med ögon och kropp. Fantastiskt!

Om ryktet talar sanning så var Veidt efter den här filmen i stort sett klar för rollen som Dracula. Man vågar knappt fantisera om vad denne skådespelare hade kunnat göra med en sån roll! Men Veidt kände sig inte bekväm med sin breda tyska accent nu när ljudfilmen tog över på bred front och valde därför att återvända till Tyskland.

Inte heller Paul Leni fick ge några fler prov på sin förmåga i drömfabriken. Han dog av blodförgiftning 1929.