Big Bang Love, Juvenile A (46-Oku Nen no Koi)
Takashi Miike, Japan 2006

Såg just färdigt ännu en av japans märkligaste filmskapares… nej, förresten, en av världens märkligaste filmskapares filmer. Denna gång med dragning åt det vi i brist på bättre ord kan kalla för “det seriösa” hållet. Big Bang Love, Juvenile A är lika långt ifrån kommersiella framgångar med One Missed Call som från ytterligare succéer inom asiennörd-scenen, liknande zombie-musikalen The Happiness of the Katakuris eller (filmen som för evigt gjorde mig förälskad i Miike: ) Audition.

Den här filmen utgörs i stället av (i stora drag) lika delar CSI, brechtiansk teaterestetik (eller ska vi säga Dogville?) och valfri, mycket våldsam, fängelsefilm. Kryddat med inslag av Alien 3 och ihopsytt till en väldigt mystisk och homoerotisk historia. Det var en fröjd att se, helt enkelt.

Behöver jag säga att Takashi Miike är filmhistoriens största genrebender?

I ett annat avseende påminner han lite om en annan man som tar en hel del plats på min kulturmeny just nu, nämligen Ryan Adams: minst 120 idéer per minut, men inte ro att ta råd av någon som hjälper till att sortera. Resultuatet i Miikes fall: drygt 80 filmer på 18 år, och troligen samma müsli/kokain-diet som Rainer Werner Fassbinder gick på innan hans stjärna slocknade.

Probemet med Miike är alltså inte om man ska se hans filmer, utan vilka. Förslagsvis börjar man med Katakuris, men då riskerar man ju att bli besviken när man ger sig i kast med resten av produktionen. Kanske bättre att börja med Dead Or Alive-trilogin. Där får man både tempot, idéerna, genrebrytningarna och oberäkneligheten – och ändå har man flera av hans bästa filmer framför sig. Jag citerar ödmjukt Miike-kännaren Tom Mes’ recension på Midnight Eye:

“Yes, but is it any good? This is a Takashi Miike film. It will make you wonder, curse, marvel, tremble, scratch your head, grow bored, and awaken rudely. Celebrate it.”

Se här den helt makalösa inledningen till del ett i Dead or Alive-trilogin:

I fredags somnade jag ännu en gång framför en japansk skräckfilm. Denna gång satt jag framför Ataru Oikawas Tomie från 1999, men listan börjar bli lång.

En snabb rekapitulation ger för handen att jag utöver Tomie somnat till åtminstone Ringu 1 och 0, Ju-on 1 och 2 (eller om det var 0 och 1 – den som kan hålla reda på Grudge-serien räcker upp en hand!), Dark Water (den japanska, en utmärkt film för övrigt) och Uzumaki. Som motvikt kan nämnas att jag satt spikrak genom hela One Missed Call (på bio, masserad av en martini – Miike, marry me!!), The Eye (Hong Kong/Singapore) och Phone (som är koreansk och jättetråkig). Är det alltså bara problem med just japansk skräck? Eller är det atmosfären som är alldeles för suggestiv för min skrumplever till fantasi?

Kolla in den här listan på imdbs nyckelord för Tomie. Det borde inte vara möjligt att somna till en film som hinner med allt detta på blotta 95 minuter. Jag ska inom kort börja se mer trashig fulskräck från Europa och amerikanska remakes av japansk skräck, för att empiriskt försöka genrebegränsa denna sömnighet med lite större säkerhet.