Kids Return / Kizzu ritân
Takeshi Kitano 1996
De två tonårspojkarna Masaru och Shinji växer upp i en bit av Japan som inte tycks ge dem några möjligheter att förverkliga sin potential. Det är inte det att de saknar begåvning. Men de är klassiska outsiders, och fördriver hellre sin tid med att hänga på kaféer eller spela löjliga spratt mot lärarna, än i klassrummet.
Så småningom dras killarna åt olika håll. Shinji står inför en lovande karriär som boxare. Masaru följer upp ett annat av de få alternativ som återstår för en pojke som inte riktigt orkar genomföra skolgången (om man inte, vilket filmen betonar, vill sluta som taxichaufför – vilket i Japan tycks vara allt annat än angenämt). Han tar värvning i den lokala Yakuza-klubben.
Det är en konsekvent genomförd film. Vad annars kan man förvänta sig av Kitano, som i vanlig ordning behållit full kontroll över såväl regi som klippning och manus. Tempot är väldigt nerskruvat, nästan lite stelt, bortsett från korta explosioner av våld och/eller humor. Det karga förortslandskapet, som står i kontrast till de ofta fartiga och röriga nutida tokyoskildringarna, bildar en perfekt bakgrund till killarnas riktningslösa uppväxt. Och alltesammans uppblött av Kitanos formidabla känsla för (tragi-)komik.
Ett tag ser berättelsen ut att kunna bli en klassisk uppgång-och-fall-saga, fast den här gången i dubbelpack. Men det blir inte riktigt så. Masaru stiger visserligen i graderna i den lokala Yakuza-avdelningen. Men detta får ett snabbt slut den dag då han får problem med sin bristande respekt för “tingens ordning”. Vilket så klart står honom dyrt. Och Shinji fäller krokben för sig själv när han inte har disciplin nog att upprätthålla den sunda livsstil som krävs av en elitboxare.
Så långt innan kommit någon vart på resa uppåt är de tillbaka där de började. Planlöst cyklande på skolgården.