Det finns saker taxichaufförer får höra minst ett par gånger i veckan, eller till och med varje dag. Det bästa exemplet är förstås “Mycket att göra idag?”. Ett annat är kunder som tycker om att tala om för sin chaufför att det är ett jävligt soft jobb att köra taxi. Kräver ingen ansträning. Man bara glider.

Bild: wfmillar.

Read the rest of this entry »

I en nyhet från finska Yle berättas om ett par som på nyårsaftonen stoppade en taxi. Men föraren släppte inte utan vidare in dem i bilen utan frågade helt frankt om de brukar ge dricks eller inte. Då svaret blev nekande lät han dem stå och åkte vidare mot intressantare jaktmarker.

Om detta är sant är det naturligtvis ett bekymmer för det företag där föraren eventuell är anställd eller ansluten. Och ännu värre är det väl för föraren själv, som i så fall tappat den sista gnutta värdighet man kan ha som taxichaufför.

Artikeln är inte mycket mer än en lustig notis, men sätter ändå fingret på ett par  intressanta frågor för vår bransch. För de första: paret går till media eftersom de tyckte föraren var oförskämd, media går till finska taxiförbundet och dess ordförande Lauri Säynäjoki, som tycker att förarens beteende är “helt fel. Dricks ska alltid vara frivilligt”. Vidare pratar media med en taxikontrollant (varför finns det inte såna i Sverige?) som säger att paret borde skrivit upp bilens nummer och anmält föraren. Och som tillägger “men visst finns det träskallar också i vår bransch.”

Artikeln kan mycket väl vara vinklad, men så vitt det går att utläsa har varken journalisten, taxiförbundets ordförande eller den intervjuade taxikontrollanten ifrågasatt parets historia ens med en centimeter.

Taxibranschen är rörig och egoistisk. Men det finns också den där märkliga förförståelsen om att taxichaufförer alltid är lägre sortens djur och därmed alltid kör omvägar om de kan, blåser folk på växel, inte hittar, inte kan svenska, inte vill jobba mer än nödvändigt, beter sig illa, kör illa etc etc. Jag märker själv en stor skillnad när jag kör runt i en taxibil jämfört med när jag emellanåt är ute i en privatbil. Medtrafikanternas reaktioner på min närvaro i trafiken är tiofalt värre. Det tycks finnas ett medfött hämndbehov hos privatbilister mot “dessa jävla taxichaufförer”, så även om jag bara gör något så simpelt som kör ut i en högerkorsning framför någon som inte förstår att han inte befinner sig på huvudled får jag räkna med att bli tutad på eller få fingret.

Och att ständigt bli betraktad som samhällets bottenskikt är förmodligen rätt kontraproduktivt när det gäller att skapa sociala genier. Jag föreställer mig att det finns en starkt negativ dynamik i detta.

Så det är lite synd att taxiförbundets ordförande och taxikontrollanten (åtminstone enligt vad som kan utläsas ur artikeln) också utgår ifrån att föraren måste ha varit ett “sånt där svin” som bara vill “tjäna sig en extra hacka”. Det måste ju finnas utrymme för missförstånd. Eller, gud förbjude, att paret blivit nekade av andra anledningar (taxichaufförer är inte tvungna att köra någon, och i synnerhet på nyårsafton kan man med fördel välja kunder som ser ut att åtminstone kunna uppföra sig) och bestämt sig för att sätta dit föraren. Nu säger jag inte att det verkligen var så. Bara att rapportering och kommentarer i artikeln var väldigt ensidiga.

Dricks ska, precis som finska taxiförbundets ordförande säger, vara helt frivilligt. Men det är inte, som artikelförfattaren inbillat sig, en möjlighet för föraren att “tjäna sig en extra hacka”. Jag har aldrig träffat en taxichaufför som inte räknar in dricksen i sin lön. Det är tack vare dricksen som taxijobbet inte är ett extremt dåligt betalt skitjobb utan ett någorlunda ok betalt skitjobb. Tyvärr.

För det är lustigt. Det är väldigt obehagligt att få dricks. Det ger en livegenhetsaspekt åt jobbet. Och det ger obehaglig makt åt kunden. Senast för tre dagar sedan körde jag ett par unga sprättar från föräldrarnas villa i Påvelund. En av dem ville ha service, spelade förbannad för att det var snö överallt och för att jag inte hade ställt bilen på den oskottade uppfarten på det sätt han ville, gnällde på mina vägval och så vidare. Betedde sig som ett svin, helt enkelt. Försökte trycka ner mig. Jag övervägde att kasta ut dem, men bestämde mig för att svälja min stolthet och körde dem hela vägen till avenyn. När det var dags för betalningen satt nyss nämnda lilla kille, en stekare med mustasch, och försökte tvinga sin kompis att “inte lämna en krona i dricks till den här kassa chauffören”. Jag skrattade visserligen åt honom. Men hade han ringt till kontoret eller till media och berättat att en chaufför hade hånskrattat åt honom i samband med betalning och dricks skulle jag vara glad åt att jag inte bor i Finland (och dessutom har en bra relation till min chef).

Jag gör också regelmässigt otrevliga saker som lämnar tillbaka växel när kunder försöker spela generösa och säga “det är jämt så” när de lämnar 150 på en 149-kronorskörning. Jag har till och med sagt oförskämdheter som “Nej, du får den här kronan av mig”. Det är en jävligt jobbig situation för visst, jag behöver ha fått in dricks vid dagens slut, men jag vill fan inte bli klappad på huvudet av någon herre i kostym och få pengar till ett tuggummi. Den kronan gör ingen som helst skillnad ändå. Men det skulle aldrig falla mig in att göra något som ens på avstånd skulle kunna tolkas som att tigga dricks. Då tar jag hellre det totalt underbetalda skitjobbet, med viss risk för att i stället bli bitter.

Men dricksen påverkar som sagt inkomsten. En chaufför tar hem drygt 30% av inkört belopp. Vilket alltså innebär att man tjänar cirka 13 kronor om man kör någon från Haga till Avenyn för 45 kronor. Om den kunden lämnar en tjuga i dricks har man nästan tredubblat sin inkomst för den tjugominutersperioden.

Jag är själv ganska asocial och till och med lite blyg, så jag är inte särskilt bra på det där med dricks. Så länge jag inte “spelar teater” får flera av mina vänner avsevärt mycket mer än mig. Det får vara så, helt enkelt. Men för några år sedan provade jag under en vecka, som ett experiment, att försöka smyga in en inkomstdiskussion i så många kundsamtal som möjligt. Jag nämnde aldrig dricksen själv, men tog gärna upp allt runt omkring den, och styrde på så vis samtalet dit. Den veckan tjänade jag så mycket mer pengar än vanligt att det var nästan obehagligt.

Samtidigt så har dricksen minskat stadigt under mina år i taxibranschen. Främst eftersom så många kunder utnyttjar kortbetalningar som ursäkt för sig själv att “glömma” att ge dricks. Kortbetalningar ger uppskattningsvis inte ens en tiondel så mycket dricks som kontanter, och samtidigt har andelen kortbetalningar, åtminstone där jag själv jobbat, gått från en sjättedel till två tredjedelar på en fem-sex år. Jag stöter också fortfarande på den där märkliga myten om att “i Sverige så ingår ju dricksen i priset.”

Så på sätt och vis kan jag förstå att man som chaufför lätt hamnar i ett farligt gränsland för hur man får uppföra sig mot sina kunder. Vi har också haft fall på mitt eget bolag där förare fått allvarliga varningar för tigga dricks (För att inte nämna kollegan som utnyttjade en intressant fysisk egenskap hos sig själv och tog betalt av unga kunder som ville ta kort på honom). Förmodligen kommer problemet att finnas kvar så länge vi har service-yrken. En beteckning som tycks ge människor snedvridna föreställningar om vad de har att förvänta sig av sina medmänniskor. Tills vidare försöker jag dra mitt strå till stacken genom att uppfostra folk i min omgivning till att ge lagom dricks men göra så liten affär av det som möjligt. Usch. Jag får en obehaglig känsla av förväntad tacksamhet bara av att skriva om det.

På måndag inleds rättegången mot två taxichaufförer som ska ha kidnappat en av sina kunder, en ung kvinna, och våldtagit henne. Den ene av dem erkänner att han haft sex med kvinnan men påstår att hon var med på det (japp: han hävdar att hon frivilligt följde med två taxichaufförer ut i skogen och hade sex i baksätet av en bil hellre än att åka hem). Artikeln på gp.se försäkrar oss dock om att det inte var fråga om förare från något större bolag, utan “så kallade friåkare”. Read the rest of this entry »

“Äntligen!”

Det var min första tanke, när jag läste att Transportstyrelsen lämnat in ett förslag till regeringen om att man nu ämnar att rensa upp, åtminstone lite (att helt enkelt ta och reglera priserna uppfattas fortfarande som toksocialistiskt) i taxiträsket.

Alltså, inte träsket i betydelsen att en taxiförarlegitimation inte garanterar kunden något annat än att att föraren, vid något tillfälle, haft tid och råd att traggla sig igenom ett minimalt administrativt staket (det garanterar till exempel inte att personen med legitimationen kan köra bil, ser ordentligt, har förmågan och viljan att kommunicera med sina kunder eller har vett nog att inte försöka köpa kvinnor i Rosenlund på helgförmiddagar…), utan pristräsket, som ju också är ett problem. Det är det träsket som gör att norrmän skriver brev till Göteborg & co och klagar på att de fått betala 80kr från hotellet till stan, 180kr samma sträcka tillbaka och sedan 800 kronor från centrum till flygplatsen (bolaget där jag arbetar – extra, gud ske lov – tar 240) enligt ett aktuellt exempel som jag råkade snubbla över häromveckan.

Herregud. Norrmän tycker att det är dyrt med taxi i Göteborg. Read the rest of this entry »

En sen vardagskväll på L’Assassino, krogen som känns lite som andra långs motsvarighet till gamla ullevis “levande sittplats”. Tre taxichaufförer diskuterar om hur man förändras av yrket. Som människa, alltså. Jag brukar själv kunna joddla på om hur taxinätterna förvandlat mig från grubblande självsvältare till fet misantrop, men en av arbetskamraterna vid bordet här fällde ett grovt men ack så uppfriskande uttalande som fick till och med mig att tappa hakan en smula.

“När jag började med taxi var jag rasist. Nu är jag kvinnohatare istället. Man lär sig att uppskatta blattar på det här jobbet.”

Sade han, i rosa skjorta och svart kavaj med röd näsduk i bröstfickan. Vår brasiliansk-norrländske vän satt mitt emot honom, med sin utgåva av maos lilla röda på ryska framför sig på bordet.

Nu har jag ju visserligen redan “lärt mig uppskatta” (vilket i och för sig aldrig behövdes) invandrare av olika slag efter att ha fått ha dem som kontrast mot white trash-svenskarna under mina år i förorten. Men det finns visst en poäng där. Om man generaliserar en smula så är nog “tjej-gänget på väg till krogen” den absolut sämsta körning man kan få. Åtminstone inom budget-taxi. Jag tror det är dom körningarna som gjort att min tinnitus under de senaste åren förvandlats från en liten irriterande myra örat till en obehaglig kompis som envisas med att sitta i mitt knä hela tiden.

En gång för dryga tre år sedan var min dåvarande flickvän på väg till sitt extraknäck. Hon hade just klivit ur sin bil och spatserade nu mot den butik där hon arbetade med att sälja möbler.

Jo, förvisso låg butiken i Rosenlund, men klockan var 11.00 på förmiddagen. Om nu det ens ska behöva sägas.

På vägen passerade hon en uniformerad taxiförare som satt i sin bil från Taxi Kurir. Denne blinkade åt henne och frågade genom den nedvevade sidorutan:

- Vad kostar du, då?

Kul för chauffören. Fel blondin att försöka sätta sig på.

Med bestämda steg gick hon in i butiken och kom en minut senare ut igen, med anteckningsblock och penna i högsta hugg och ställde sig demonstrativt framför taxitorskens bil för att antecknade registreringsnumret.

När jag föreställer mig situationen ser jag henne för mitt inre alltid göra den där näs-gesten som en av Milli Vanilli-killarna gör i i början av videon till Baby, Don’t Forget my Number:

Tyvärr var det nog inte riktigt lika lustigt i verkligheten. Snarare oerhört obehagligt faktiskt. Det var som sagt fel blondin att försöka sätta sig på. Hon ringde upp Taxikurir och gjorde en anmälan mot torsken, som enligt de uppgifter hon fick blev suspenderad medan de undersökte saken.

Vilket ledde till att hon fick sluta på sitt extra-arbete, eftersom taxitorsken nu hade all tid i världen till att stalka bruden som hade “tagit ifrån honom hans jobb”. I tid och otid satt han utanför butiken och väntade, så att han skulle få “prata” med henne. Föga förvånanden började det ringa tystlåtna personer från hemliga nummer till hennes mobil också.

Vad som hände med torsken vet vi inte.

Men den här historien stämmer väldigt väl överrens med en hel del andra saker jag hört och upplevt under mina år i taxin. Om det finns ett bolag jag själv kategoriskt vägrar åka med så är det Taxi Kurir.

I filmen nedan går Aschberg igång på andra ruttna taxichaufförer. Denna gång på Taxi Stockholm. Ett företag som i inslaget säger sig satsa på kundernas trygghet. Erfarenheter från en bekant till mig som var anställd där rimmar illa med det påståendet. Åtminstone så kunde han själv under flera års röka gräs under sina taxipass. Det är en röten bransch, det här.

Igår lärde jag mig via en stockholmare vad ett taxi-garv är för något. Trots mina nästan fem år i branschen (jag brukar säga fyra, men min kära kollega upplyste mig nyligen om att jag är långt mycket värre däran än jag trodde…) visste jag faktiskt inte det. Kanske beror det på att jag arbetar för ett bolag för vilket priset alltid är huvudargumentet. Eller också är det för att beteendet helt enkelt ligger så nära min egen vardag att jag är oförmögen att se det själv. Här kommer det:

Taxi-garv: När man tar betalt precis vad man tycker och skrattar högt och kastar huvudet bakåt när passagerarna tycker att det är orimligt! HAHAHAHA HAAA!

Jodå. Nog känns det igen, allt.

Men jag vore tacksom om någon kunde förklara följande lilla diskussion för mig. Finns det så här dumma människor? Vem driver med vem här, egentligen? Är det jag som är Anna Anka, eller är det du, så att säga.

Idag första gången mig tar taxi. Hur hitta viktig plats med buss och tunnelbana? Är omöjlighet. Tunnelbanekarta är som tallrik med nudlar. Busslinjer är omöjliga förstå. I min hemstad alla tar billig taxi. Men i London mycket dyrt och taxi är som dlottning titta ner på mig.
Förare säger: “Var snäll och stäng dörren ordentligt!”
Jag redan stänga dörr men taxi inte röra sig.
Förare igen skrika åt mig: “Stäng dörren ordentligt!” på ett kortfattat sätt.
Jag lite rädd. Jag inte förstå detta ordentligt.
“Ursäkta mig?” frågar jag. “Vad är ‘ordentligt’?”
“Stäng dörren ordentligt!” Taxiförare vrider om sitt stora huvud och hals nästan vrids gå grund av vrede.
“Men vad är ‘ordentligt’, sir?” Jag så rädd nu jag inte våga fråga en gång till igen.
Förare kommer ur taxi och går till dörr. Jag tror han komma att döda mig.
Han öppna dörr igen, slår igen den hårt mot mig.
“Ordentligt!” skriker han.

Senare går jag i boklåda och slå upp Collins Engelsk ordbok (“NORMEN FÖR DAGENS ENGELSKA”). Ordentligt betyda “korrekt uppträdande”. Jag tänker på mitt uppträdande med taxiföraren för tio minuter sedan. Varför det inkorrekt? Jag går till kassan, köpa liten Collins till min ficka.
Min liten Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok inte ha “ordentlig” betydelse. I Kina vi aldrig tänka på “korrekt uppträdande” för allt uppträdande korrekt.
Jag vill skriva upp dessa nya lärda ord var dag, göra egen ordbok. På så sätt lära engelska fort. Jag skriva ner här och nu, i varje sekund och varje minut jag höra nytt ljud från en engelsk mun.

Har just läst ut Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, av Xiaolu Guo. Köp den i din lokala bokhandel.

En oerhört fascinerande (och mycket riktigt, som reklamen hela tiden gör gällande, insiktsfull) roman, på flera sätt. Ett slags inverterad Lost in Translation, i vilken en ung kinesisk flicka av enkel börd reser till London för att lära sig engelska och konfronteras med kulturskillnader som genomsyrar i stort sett allt hon tar sig för.

Vi får följ Z genom en slags ordbok och dagbok över sin vistelse. Framför allt fokuserar den på hennes relation med en äldre konstnär och hur deras olika bakgrund påverkar deras sätt att se på och fungera i sin samvaro. Allt är skrivet med en blåögd nybörjares engelska (trovärdigt översatt av Ulla Danielsson) som med tiden blir allt bättre. Samtidigt ökar Z:s förståelse för samhället runt om henne, men också hennes insikt om hur både aningslös och ointresserad hennes omgivning är för allt kinesiskt som inte passar in i den lagom exotiska mallen.

Märkligt nog är igenkänningsfaktorn stor när Z vandrar runt i London som en evig outsider och grubblar över sin kärlekshistorias förfall. Coming-of-age-aspekten i den här berättelsen är kanske ganska universell. Men hennes fantastiska iaktagelser om vår individualism, vårt språkliga och kulturella tempus och vår självupptagenhet är träffsäkra och känns som att de nästan måste presenteras av någon “utomstående”.

Igår hände det igen: den numera halvårliga tillställning då mitt taxibolag i princip står still och förarna istället flockas kring “aktiviteter”(teambuilding!), mat, konversationer (“Hoppas du fortfarande få göra samma sak istället för att köra taxi snart som du hoppades senast?) och andra ursäkter till att få hälla i sig alkohol på chefens bekostnad.

Första gången jag deltog var när det fortfarande kallades julfest (redan det året hade det dock halkat iväg lite tidsmässigt, så det var april-maj någonting). Det började med att jag med stor tillfredsställelse kunde konstatera att jag inte var sämst på bowling. Fortsatte med att mr. L fick skickas hem när han nästan omedelbart hade överkonsumerat alkoholen och började förolämpa och hota folk. Efter att företagets dystergök (nej, det är faktiskt inte jag) hade skrämt chefen från vettet med sin shiatsumassage, vi förflyttat oss tre gånger och chefen lagt stor energi på att göra mig redlös och med flicka så slutade alltihopa med att klassens ständigt homofobibearbetande clown spräckte (inte knäckte) min näsa med ett par välriktade isbitar till projektiler. De sista minuterna av mitt första besök på Park Lane tillbringade jag skrattande, liggandes i knät på Konstantin, med ansiktet fullt av blod. Ett kärt minne.

Gårdagens evenemang var både större (fler åkare) och mer splittrat (blomgänget hängde i stort sett hela tiden med blomgänget, etc) men så smångingom också angenämt kaotiskt. Trots att alla hjärnor och till och med företagets travkung var i min tipsrundegrupp kom vi inte ens på tredje plats, utan hamnade någonstans bland de onämnbaras sörja. Men det fanns fri Carlsberg, fin färskpotatis, grönsaksspett och lite mozzarellagrejs som snabbt skingrade tankarna.

Det var roligt med alla golfare som gick förbi och fnös åt oss ubbenbart ogolfiga människor.

Innan klockan slagit nio hade företagets både yngste och vitaste förare gjort en olämplig luftfärd och tagit emot sig med ansiktet. Jag hann bara se det med med en massa plåster, med det såg ut som en rejäl demolering. Strax därpå utbröt tumult när mr L. (se ovan) tog någon slags strupgrepp på en kvinnlig kollega och fick skjutsas från platsen.

Vi skingrades. Det ruffiga gänget åkte till Jeffreys. Det fräscha gänget åkte till Babar. Undertecknad och Peter Urbanowicz gjorde både och. I trappan till Babar uppstod en fin situation när två taxister utbytte underrättelser för diverse gå-vidanden och sånt. Uppifrån kom då två biffar, i prinip raka vägen från gymmet, och gapade om att att vi skulle flytta på oss, eller skulle vi “bara stå där och vara tjocka, kanske?”.

Bakom biffarna kom då en ännu större biff som lyckligtvis var taxist han med. Tog dem i nackskinnet och lärde dem veta lite hut. Vilket de förolämpade småtaxisterna givetvis nyttjade till sin fördel. De fräscha styrde kosan mot Berså. Vi mindre fräscha kom inte längre än till Diamond Dogs (flipper!) och de rent av bockiga hittade sitt byte redan på Babar och åkte hem.

Där de strax fick ovälkommet besök av illasinnade eftersläntrare som ville avromantisera efterfesten. En ytterst märklig situation. Som avslutades någon timme senare med harklingar, onda blickar och: “Växeln kom? Efter majorna fortsätter den här körningen till Finland, så jag loggar ut nu och tackar för idag.”