Bild: wfmillar.

För er som lider av den vanföreställningen följer här tre incidenter plockade från tre chaufförer på samma bolag under 24 timmar.

1. Under dagens första körning får en chaufför blåljusen på sig. Han blir lite förvånad, eftersom han ju var medveten om polisens närvaro och därmed höll hastigheten. Poliserna kollade igenom rubbet. Körkort? Ok. Taxileg? Ok. Vilotidsbok? Ok. Stämmer med passrapporter? Ok. Lampor? Ok. Registreringsbevis? Ok. Däck? Ok.

Allt var i sin ordning. Då sa poliserna så här (och det är inget skämt):

– Jaha, ok. Men då får du 500 kr i böter för att du körde i mittfilen då. Du kan antingen skriva under ett erkännande nu, eller komma på rättegången.

Ja. Det är förbjudet att köra i mittfilen på trefilig väg om man inte kör om. Precis som det är förbjudet att gå mot röd gubbe. Och för mig, som fått beskrivet för mig var det hela inträffade, är det än mer tydligt att detta bara var ett sätt för någon, som kanske hade en dålig dag, att utöva sin makt för att trakassera någon annan.

Föraren förlorade inte bara 500 kronor (nej, det är inte företaget som betalar sånt). Själva förnedringen varade dessutom (enligt taxametern) 20 minuter av obetald arbetstid under dygnets bästa timme. Humöret var förstört. Och i stort sett arbetade han hela den där dagen för ingenting.

2. En körning från Tynnered till en restaurang i stan. Det finns två möjliga vägar, men chauffören väljer den lite krångligare, eftersom han är tämligen säker på att den är billigare (snabbaste vägen är nämligen inte alltid samma sak som den billigaste). Två av de fyra kunderna börjar genast gnälla, på ett typiskt självsäkert manér:

– Varför tar du den här vägen för?

– Ja precis, varför kör du den här vägen? Den är ju mycket längre!

Chauffören har nyligen haft ett bråk i bilen och orkar inte tjafsa. För att göra alla glada stänger han av taxametern och kör gratis 2,5 kilometer, cirka en femtedel av resan. Det leder dock bara till att hela sällskapet sitter tysta, tittar ut genom fönstret och suckar demonstrativt. Chauffören blir besvärad och lite osäker, glömmer i förvirringen bort rätt infart till restaurangen, men för att det inte ska bli någon ytterligare anledning till gnäll kör han inte runt huset, utan riskerar dryga böter genom att köra mot enkelriktat.

Så fort han stannar möts han av en hagelskur av gnäll ur två munnar.

– Alltså, nu vill jag faktiskt veta varför du körde en så invecklad väg.

– Jag är ledsen att du inte är nöjd, men jag tog den väg jag trodde var bäst och körde er gratis i två och en halv kilometer för säkerhets skull, så ni har alla gånger kommit billigt undan.

– Men varför körde du inte bara rätt ut på leden? Vi hade ju varit här för länge sen!

–Resan tog exakt 14 minuter, så jag tror inte att det hade gjort någon större skillnad.

– Vi hade faktiskt varit här för fem minuter sen om inte du hade kört fel!

– Ja, alltså, jag är ledsen att ni har förlorat fem minuter av ert liv, men jag har faktiskt inte gjort någonting av elakhet.

– Döh, vi är inga jävla turister ska du veta. Turister får du köra som du vill, men fan inte med mig, ska du veta!

Och så höll det på. Fast i ett tonläge som var hetsigt, omotiverat hatiskt och präglat av fyra mot en. När kunderna äntligen betalat och lämnat bilen kör chauffören bilen trettio meter fram och pustar ut – försöker få händelsen att “rinna av sig”, utan att lyckas. Efter en stund kollar han sträckorna på telefonens GPS och konstaterar att den väg han kört var över halvkilometern kortare än den som kunderna ansåg var “rätt”. Dessutom är det 90-väg, istället för 70. Det ger viss tillfredsställelse, men han orkar ändå inte jobba mer den dagen. Trots att det bara var ett gäng obildade idioter från förorten, som passade på att kasta lite skit på någon de tyckte var “lägre” än dem själv (och hade turen att träffa på en chaufför som var väldigt fokuserad på att undvika konflikter).

Den chauffören var för övrigt jag. Och jag är jätteglad att jag jobbar på ett av mina andra jobb ett par dagar nu.

3. En kollega har en hämtning. Kunden kliver in i bilen och chauffören frågar

– Jaha, vart ska du då?

– Till Sjukhuset. Min fru ligger för döden.

Detta är inte skrivet som ett skämt, det gick till precis så där. Utan förvarning eller given anledning slänger kunden, i en tragisk situation förstås, ur sig detta. Vilket kan leda till frågan: Ska chauffören verkligen förväntas stå rustad inför en sådan emotionell urladdning? I det här fallet var chauffören inte alls på det humöret och valde att inte kliva in i den klichéfyllda rollen som “gatans tröstare”, eller amatörpsykolog. Det blev bara tyst och obehagligt.

Så det jag egentligen vill svara, när jag får höra hur enkelt det här jobbet är (eller, ett annat vanligt påstående: “ni måste träffa så mycket intressanta människor”), är att det är inte många yrken där vilda främlingar förväntas bära andra människors sorg eller frustration eller ilska eller (otämjda) glädje som i det här. På gott och ont, antar jag.

Om detta är sant är det naturligtvis ett bekymmer för det företag där föraren eventuell är anställd eller ansluten. Och ännu värre är det väl för föraren själv, som i så fall tappat den sista gnutta värdighet man kan ha som taxichaufför.

Artikeln är inte mycket mer än en lustig notis, men sätter ändå fingret på ett par  intressanta frågor för vår bransch. För de första: paret går till media eftersom de tyckte föraren var oförskämd, media går till finska taxiförbundet och dess ordförande Lauri Säynäjoki, som tycker att förarens beteende är “helt fel. Dricks ska alltid vara frivilligt”. Vidare pratar media med en taxikontrollant (varför finns det inte såna i Sverige?) som säger att paret borde skrivit upp bilens nummer och anmält föraren. Och som tillägger “men visst finns det träskallar också i vår bransch.”

Artikeln kan mycket väl vara vinklad, men så vitt det går att utläsa har varken journalisten, taxiförbundets ordförande eller den intervjuade taxikontrollanten ifrågasatt parets historia ens med en centimeter.

Taxibranschen är rörig och egoistisk. Men det finns också den där märkliga förförståelsen om att taxichaufförer alltid är lägre sortens djur och därmed alltid kör omvägar om de kan, blåser folk på växel, inte hittar, inte kan svenska, inte vill jobba mer än nödvändigt, beter sig illa, kör illa etc etc. Jag märker själv en stor skillnad när jag kör runt i en taxibil jämfört med när jag emellanåt är ute i en privatbil. Medtrafikanternas reaktioner på min närvaro i trafiken är tiofalt värre. Det tycks finnas ett medfött hämndbehov hos privatbilister mot “dessa jävla taxichaufförer”, så även om jag bara gör något så simpelt som kör ut i en högerkorsning framför någon som inte förstår att han inte befinner sig på huvudled får jag räkna med att bli tutad på eller få fingret.

Och att ständigt bli betraktad som samhällets bottenskikt är förmodligen rätt kontraproduktivt när det gäller att skapa sociala genier. Jag föreställer mig att det finns en starkt negativ dynamik i detta.

Så det är lite synd att taxiförbundets ordförande och taxikontrollanten (åtminstone enligt vad som kan utläsas ur artikeln) också utgår ifrån att föraren måste ha varit ett “sånt där svin” som bara vill “tjäna sig en extra hacka”. Det måste ju finnas utrymme för missförstånd. Eller, gud förbjude, att paret blivit nekade av andra anledningar (taxichaufförer är inte tvungna att köra någon, och i synnerhet på nyårsafton kan man med fördel välja kunder som ser ut att åtminstone kunna uppföra sig) och bestämt sig för att sätta dit föraren. Nu säger jag inte att det verkligen var så. Bara att rapportering och kommentarer i artikeln var väldigt ensidiga.

Dricks ska, precis som finska taxiförbundets ordförande säger, vara helt frivilligt. Men det är inte, som artikelförfattaren inbillat sig, en möjlighet för föraren att “tjäna sig en extra hacka”. Jag har aldrig träffat en taxichaufför som inte räknar in dricksen i sin lön. Det är tack vare dricksen som taxijobbet inte är ett extremt dåligt betalt skitjobb utan ett någorlunda ok betalt skitjobb. Tyvärr.

För det är lustigt. Det är väldigt obehagligt att få dricks. Det ger en livegenhetsaspekt åt jobbet. Och det ger obehaglig makt åt kunden. Senast för tre dagar sedan körde jag ett par unga sprättar från föräldrarnas villa i Påvelund. En av dem ville ha service, spelade förbannad för att det var snö överallt och för att jag inte hade ställt bilen på den oskottade uppfarten på det sätt han ville, gnällde på mina vägval och så vidare. Betedde sig som ett svin, helt enkelt. Försökte trycka ner mig. Jag övervägde att kasta ut dem, men bestämde mig för att svälja min stolthet och körde dem hela vägen till avenyn. När det var dags för betalningen satt nyss nämnda lilla kille, en stekare med mustasch, och försökte tvinga sin kompis att “inte lämna en krona i dricks till den här kassa chauffören”. Jag skrattade visserligen åt honom. Men hade han ringt till kontoret eller till media och berättat att en chaufför hade hånskrattat åt honom i samband med betalning och dricks skulle jag vara glad åt att jag inte bor i Finland (och dessutom har en bra relation till min chef).

Jag gör också regelmässigt otrevliga saker som lämnar tillbaka växel när kunder försöker spela generösa och säga “det är jämt så” när de lämnar 150 på en 149-kronorskörning. Jag har till och med sagt oförskämdheter som “Nej, du får den här kronan av mig”. Det är en jävligt jobbig situation för visst, jag behöver ha fått in dricks vid dagens slut, men jag vill fan inte bli klappad på huvudet av någon herre i kostym och få pengar till ett tuggummi. Den kronan gör ingen som helst skillnad ändå. Men det skulle aldrig falla mig in att göra något som ens på avstånd skulle kunna tolkas som att tigga dricks. Då tar jag hellre det totalt underbetalda skitjobbet, med viss risk för att i stället bli bitter.

Men dricksen påverkar som sagt inkomsten. En chaufför tar hem drygt 30% av inkört belopp. Vilket alltså innebär att man tjänar cirka 13 kronor om man kör någon från Haga till Avenyn för 45 kronor. Om den kunden lämnar en tjuga i dricks har man nästan tredubblat sin inkomst för den tjugominutersperioden.

Jag är själv ganska asocial och till och med lite blyg, så jag är inte särskilt bra på det där med dricks. Så länge jag inte “spelar teater” får flera av mina vänner avsevärt mycket mer än mig. Det får vara så, helt enkelt. Men för några år sedan provade jag under en vecka, som ett experiment, att försöka smyga in en inkomstdiskussion i så många kundsamtal som möjligt. Jag nämnde aldrig dricksen själv, men tog gärna upp allt runt omkring den, och styrde på så vis samtalet dit. Den veckan tjänade jag så mycket mer pengar än vanligt att det var nästan obehagligt.

Samtidigt så har dricksen minskat stadigt under mina år i taxibranschen. Främst eftersom så många kunder utnyttjar kortbetalningar som ursäkt för sig själv att “glömma” att ge dricks. Kortbetalningar ger uppskattningsvis inte ens en tiondel så mycket dricks som kontanter, och samtidigt har andelen kortbetalningar, åtminstone där jag själv jobbat, gått från en sjättedel till två tredjedelar på en fem-sex år. Jag stöter också fortfarande på den där märkliga myten om att “i Sverige så ingår ju dricksen i priset.”

Så på sätt och vis kan jag förstå att man som chaufför lätt hamnar i ett farligt gränsland för hur man får uppföra sig mot sina kunder. Vi har också haft fall på mitt eget bolag där förare fått allvarliga varningar för tigga dricks (För att inte nämna kollegan som utnyttjade en intressant fysisk egenskap hos sig själv och tog betalt av unga kunder som ville ta kort på honom). Förmodligen kommer problemet att finnas kvar så länge vi har service-yrken. En beteckning som tycks ge människor snedvridna föreställningar om vad de har att förvänta sig av sina medmänniskor. Tills vidare försöker jag dra mitt strå till stacken genom att uppfostra folk i min omgivning till att ge lagom dricks men göra så liten affär av det som möjligt. Usch. Jag får en obehaglig känsla av förväntad tacksamhet bara av att skriva om det.

Åh, men tack och lov. Nu må mitt förakt för friåkare visserligen vara närmast gränslöst. I synnerhet de av “Göteborg Taxi-”typen, dvs de som lurar sina kunder, blåser sina kollegor och skapar ett allmänt klimat av taxiförakt. Men: därmed inte sagt att jag som ensam tjej skulle hoppa in i någon av de stora företagen bilar heller. Det är tragiskt att jag inte blir det minsta förvånad över den här händelsen.

Det finns en lag som säger att jag som chaufför måste ha en speciell legitimation för att få köra taxi. Om jag inte har den framme väl synlig från alla platser i bilen får jag böta – jag tror det är 3000kr. Denna bestämmelse finns så klart för kundernas trygghets skull, och är en jättebra uppfinning. Den visar kunden att jag genomgått nödvändiga prov för att få befordra människor i den extremt komplexa miljö som den vardagliga trafiken innebär. Den visar att jag kan läsa kartor. Och den bekräftar min “medborgerliga pålitlighet” (ja, det är sant. Det ingår en vandelsprövning).

Men nu har jag haft en fot (och ofta båda) i den här branschen i fem års tid och alla mina erfarenheter pekar åt ett håll: Vem som helst får köra taxi.

I den här branschen har jag träffat folk med fullt giltiga taxileg, men som är så opålitliga att jag inte skulle låta dem passa min cykel i tre minuter. Och jag har varit med när samma idioter fått hagelstormar av klagomål från kunder och medtrafikanter men ändå fått fortsätta med sin verksamhet. Så länge man kör in pengar är det snudd på omöjligt att få sparken. Även från större bolag. Problemet är lönen: den är provisionsbaserad, så kortsiktigt kan droskägaren aldrig förlora på att ha bilen i trafik. Och långsiktigt hinner man inte tänka i en bransch med så små vinstmarginaler.

Nu är långt ifrån alla som kör taxi idioter (nästan hela min umgängeskrets gör det också). Den övre gränsen för hur sköna människor som man kan hitta bakom ratten på en taxi är väldigt hög. Problemet ligger i den andra änden av skalan. Att tröskeln för att få komma in där bakom ratten är så förtvivlat låg. Och där ska inte de stora bolagen gömma sig bakom det faktum att det finns friåkare som är ännu värre. Så länge taxiförarlegitimationerna är lika förtroendeingivande som reklamen för postkodlotteriet vilar ett stort ansvar på hela den här branschen att själv se efter vem  man anställer och vem man låter framföra sina fordon. Jag har fått höra mängder av hårresande historier på kunder som råkat illa ut i taxibilar (jag har också en egen) och det finns faktiskt inget stort bolag i Göteborg som verkar lägga någon större vikt vid att verkligen kunna garantera att kunder aldrig råkar illa ut.

Det som egentligen borde vara en självklarhet.

Det var min första tanke, när jag läste att Transportstyrelsen lämnat in ett förslag till regeringen om att man nu ämnar att rensa upp, åtminstone lite (att helt enkelt ta och reglera priserna uppfattas fortfarande som toksocialistiskt) i taxiträsket.

Alltså, inte träsket i betydelsen att en taxiförarlegitimation inte garanterar kunden något annat än att att föraren, vid något tillfälle, haft tid och råd att traggla sig igenom ett minimalt administrativt staket (det garanterar till exempel inte att personen med legitimationen kan köra bil, ser ordentligt, har förmågan och viljan att kommunicera med sina kunder eller har vett nog att inte försöka köpa kvinnor i Rosenlund på helgförmiddagar…), utan pristräsket, som ju också är ett problem. Det är det träsket som gör att norrmän skriver brev till Göteborg & co och klagar på att de fått betala 80kr från hotellet till stan, 180kr samma sträcka tillbaka och sedan 800 kronor från centrum till flygplatsen (bolaget där jag arbetar – extra, gud ske lov – tar 240) enligt ett aktuellt exempel som jag råkade snubbla över häromveckan.

Herregud. Norrmän tycker att det är dyrt med taxi i Göteborg.

Det är modigt att åka taxi här, det vet alla som testat. Om man inte passar sig kan man få betala precis vad som helst. Det verkar inte vara mycket bättre på annan ort heller (även om slagsmål bland taxichaufförer är mindre vanligt i andra städer?).

Om man är en smula berusad måste man till och med anstränga sig för att inte bli inlurad i den otroligt höga andel av taxibilar här i stan som låtsas tillhöra ett bolag med helt annan standard och prissättning än de själva har. Rennomésnyltningen i den här branschen är ett skämt. På riktigt.

Därför ska nu Transportstyrelsen ta kontrollen över prisinformationen på Taxibilarna. Bra.

Men kanske inte tillräckligt, eftersom jag nog aldrig sett någon bil som bryter mot Transportstyrelsens befintliga rekommendationer för hur prisinformationen ska presenteras.

Problemet är väl snarare att själva idén med det gula jämförelsepriset är ett fiasko, eftersom det tycks vara omöjligt att hitta taxikunder som begriper sig på den (och eftersom taxiköer fortfarande drivs av en helt annan logik – försök gå till bilen i mitten av en trefilig taxikö och be den köra ut …).

Inte ens jag, som länge stirrade på skylten nästan dagligen, har någonsin lyckats lära mig om det representerar en “typresa” på en mil som tar 15 minuter, eller 15 km som tar tio minuter. Och sedan ska du komma ihåg det priset för tre olika taxor, beroende på om det är dag, kväll eller helg, och kunna jämföra det med en annan bil. Och dessutom be en stilla bön när du väljer en taxibil att de andra chaufförerna inte kommer fram och börjar bråka? Nåja.

Men det är bra att de försöker. Branschen är en enda röra, och det är uppenbart att något måste hända. Det är bra för både kunder och seriösa aktörer. Och detta är ju bara den första delen av förslaget. Den andra delen, den som Transportstyrelsen vill få igenom först till mitten av 2013, är den som verkligen fick mig att sätta hallonsaften i vrångstrupen. Här kommer det:

Den som har tillstånd till taxitrafik
och som bedriver verksamhet i
följande regionala områden, ska
lämna pris före färden.
1. Stor-Stockholm: Stockholms län,
2. Stor- Göteborg: Ale, Alingsås,
Göteborg, Härryda, Kungsbacka,
Kungälv, Lerum, Lilla Edet, Mölndal,
Partille, Stenungsund, Tjörn och
Öckerö kommuner,
3. Stor-Malmö: Burlöv, Eslöv, Höör,
Kävlinge, Lomma, Lund, Malmö,
Skurup, Staffanstorp, Svedala,
Trelleborg och Vellinge kommuner.
Pris före färden ska lämnas om
taxiresan påbörjas i ett område som
uppräknas i första stycket.
Detsamma gäller taxiresor som går
mellan ett område som uppräknas i
första stycket och flygplats som har en
stor andel turistresenärer.

Det finns ingen ände på de überjävliga situationer som jag kan föreställa mig att en sådan verklighet skulle kunna leda till. Smått berusade människor som blivit lovade ett pris men som kommer på halvvägs att de måste kliva ur 5-10 minuter för att handla snus eller pinka eller försöka övertala någon ovillig att följa med… ska taxametern börja rulla då? Ska chauffören tvingas ta en diskussion om det varje gång (för diskussion blir det alltid, när kunder upplever sig ha blivit lovade ett pris som sen inte stämmer). Eller är det chauffören, som arbetar på provision, som skall ta smällen varje gång en körning inte går som planerat?

Vad ska till exempel en körning från Olskroken till Brunnsbo, rätt igenom Tingstadtunneln, kosta? Ena stunden tar den körningen fyra minuter, men bara en halvtimme senare kan det ta 40 minuter.

Taxibolagen förväntas alltså om tre år kunna reglera allt detta genom något slags “ledningssystem” som jag är väldigt nyfiken på. Men om det blir ens hälften så illa som jag föreställer mig kommer jag aldrig att sätta mig i en taxi igen. Om det inte är som kund. Till en förare jag redan känner. För det är nog nästan det enda som verkligen fungerar.

(OK då. Jag överdriver en smula.)

Om jag får gissa kommer det också att innebära slutet för idén med lågpristaxi.

“När jag började med taxi var jag rasist. Nu är jag kvinnohatare istället. Man lär sig att uppskatta blattar på det här jobbet.”

Sade han, i rosa skjorta och svart kavaj med röd näsduk i bröstfickan. Vår brasiliansk-norrländske vän satt mitt emot honom, med sin utgåva av maos lilla röda på ryska framför sig på bordet.

Nu har jag ju visserligen redan “lärt mig uppskatta” (vilket i och för sig aldrig behövdes) invandrare av olika slag efter att ha fått ha dem som kontrast mot white trash-svenskarna under mina år i förorten. Men det finns visst en poäng där. Om man generaliserar en smula så är nog “tjej-gänget på väg till krogen” den absolut sämsta körning man kan få. Åtminstone inom budget-taxi. Jag tror det är dom körningarna som gjort att min tinnitus under de senaste åren förvandlats från en liten irriterande myra örat till en obehaglig kompis som envisas med att sitta i mitt knä hela tiden.

Jo, förvisso låg butiken i Rosenlund, men klockan var 11.00 på förmiddagen. Om nu det ens ska behöva sägas.

På vägen passerade hon en uniformerad taxiförare som satt i sin bil från Taxi Kurir. Denne blinkade åt henne och frågade genom den nedvevade sidorutan:

- Vad kostar du, då?

Kul för chauffören. Fel blondin att försöka sätta sig på.

Med bestämda steg gick hon in i butiken och kom en minut senare ut igen, med anteckningsblock och penna i högsta hugg och ställde sig demonstrativt framför taxitorskens bil för att antecknade registreringsnumret.

När jag föreställer mig situationen ser jag henne för mitt inre alltid göra den där näs-gesten som en av Milli Vanilli-killarna gör i i början av videon till Baby, Don’t Forget my Number:

Tyvärr var det nog inte riktigt lika lustigt i verkligheten. Snarare oerhört obehagligt faktiskt. Det var som sagt fel blondin att försöka sätta sig på. Hon ringde upp Taxikurir och gjorde en anmälan mot torsken, som enligt de uppgifter hon fick blev suspenderad medan de undersökte saken.

Vilket ledde till att hon fick sluta på sitt extra-arbete, eftersom taxitorsken nu hade all tid i världen till att stalka bruden som hade “tagit ifrån honom hans jobb”. I tid och otid satt han utanför butiken och väntade, så att han skulle få “prata” med henne. Föga förvånanden började det ringa tystlåtna personer från hemliga nummer till hennes mobil också.

Vad som hände med torsken vet vi inte.

Men den här historien stämmer väldigt väl överrens med en hel del andra saker jag hört och upplevt under mina år i taxin. Om det finns ett bolag jag själv kategoriskt vägrar åka med så är det Taxi Kurir.

I filmen nedan går Aschberg igång på andra ruttna taxichaufförer. Denna gång på Taxi Stockholm. Ett företag som i inslaget säger sig satsa på kundernas trygghet. Erfarenheter från en bekant till mig som var anställd där rimmar illa med det påståendet. Åtminstone så kunde han själv under flera års röka gräs under sina taxipass. Det är en röten bransch, det här.

Taxi-garv: När man tar betalt precis vad man tycker och skrattar högt och kastar huvudet bakåt när passagerarna tycker att det är orimligt! HAHAHAHA HAAA!

Jodå. Nog känns det igen, allt.

Men jag vore tacksom om någon kunde förklara följande lilla diskussion för mig. Finns det så här dumma människor? Vem driver med vem här, egentligen? Är det jag som är Anna Anka, eller är det du, så att säga.

Idag första gången mig tar taxi. Hur hitta viktig plats med buss och tunnelbana? Är omöjlighet. Tunnelbanekarta är som tallrik med nudlar. Busslinjer är omöjliga förstå. I min hemstad alla tar billig taxi. Men i London mycket dyrt och taxi är som dlottning titta ner på mig.
Förare säger: “Var snäll och stäng dörren ordentligt!”
Jag redan stänga dörr men taxi inte röra sig.
Förare igen skrika åt mig: “Stäng dörren ordentligt!” på ett kortfattat sätt.
Jag lite rädd. Jag inte förstå detta ordentligt.
“Ursäkta mig?” frågar jag. “Vad är ‘ordentligt’?”
“Stäng dörren ordentligt!” Taxiförare vrider om sitt stora huvud och hals nästan vrids gå grund av vrede.
“Men vad är ‘ordentligt’, sir?” Jag så rädd nu jag inte våga fråga en gång till igen.
Förare kommer ur taxi och går till dörr. Jag tror han komma att döda mig.
Han öppna dörr igen, slår igen den hårt mot mig.
“Ordentligt!” skriker han.

Senare går jag i boklåda och slå upp Collins Engelsk ordbok (“NORMEN FÖR DAGENS ENGELSKA”). Ordentligt betyda “korrekt uppträdande”. Jag tänker på mitt uppträdande med taxiföraren för tio minuter sedan. Varför det inkorrekt? Jag går till kassan, köpa liten Collins till min ficka.
Min liten Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok inte ha “ordentlig” betydelse. I Kina vi aldrig tänka på “korrekt uppträdande” för allt uppträdande korrekt.
Jag vill skriva upp dessa nya lärda ord var dag, göra egen ordbok. På så sätt lära engelska fort. Jag skriva ner här och nu, i varje sekund och varje minut jag höra nytt ljud från en engelsk mun.

Har just läst ut Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, av Xiaolu Guo. Köp den i din lokala bokhandel.

En oerhört fascinerande (och mycket riktigt, som reklamen hela tiden gör gällande, insiktsfull) roman, på flera sätt. Ett slags inverterad Lost in Translation, i vilken en ung kinesisk flicka av enkel börd reser till London för att lära sig engelska och konfronteras med kulturskillnader som genomsyrar i stort sett allt hon tar sig för.

Vi får följ Z genom en slags ordbok och dagbok över sin vistelse. Framför allt fokuserar den på hennes relation med en äldre konstnär och hur deras olika bakgrund påverkar deras sätt att se på och fungera i sin samvaro. Allt är skrivet med en blåögd nybörjares engelska (trovärdigt översatt av Ulla Danielsson) som med tiden blir allt bättre. Samtidigt ökar Z:s förståelse för samhället runt om henne, men också hennes insikt om hur både aningslös och ointresserad hennes omgivning är för allt kinesiskt som inte passar in i den lagom exotiska mallen.

Märkligt nog är igenkänningsfaktorn stor när Z vandrar runt i London som en evig outsider och grubblar över sin kärlekshistorias förfall. Coming-of-age-aspekten i den här berättelsen är kanske ganska universell. Men hennes fantastiska iaktagelser om vår individualism, vårt språkliga och kulturella tempus och vår självupptagenhet är träffsäkra och känns som att de nästan måste presenteras av någon “utomstående”.

Första gången jag deltog var när det fortfarande kallades julfest (redan det året hade det dock halkat iväg lite tidsmässigt, så det var april-maj någonting). Det började med att jag med stor tillfredsställelse kunde konstatera att jag inte var sämst på bowling. Fortsatte med att mr. L fick skickas hem när han nästan omedelbart hade överkonsumerat alkoholen och började förolämpa och hota folk. Efter att företagets dystergök (nej, det är faktiskt inte jag) hade skrämt chefen från vettet med sin shiatsumassage, vi förflyttat oss tre gånger och chefen lagt stor energi på att göra mig redlös och med flicka så slutade alltihopa med att klassens ständigt homofobibearbetande clown spräckte (inte knäckte) min näsa med ett par välriktade isbitar till projektiler. De sista minuterna av mitt första besök på Park Lane tillbringade jag skrattande, liggandes i knät på Konstantin, med ansiktet fullt av blod. Ett kärt minne.

Gårdagens evenemang var både större (fler åkare) och mer splittrat (blomgänget hängde i stort sett hela tiden med blomgänget, etc) men så smångingom också angenämt kaotiskt. Trots att alla hjärnor och till och med företagets travkung var i min tipsrundegrupp kom vi inte ens på tredje plats, utan hamnade någonstans bland de onämnbaras sörja. Men det fanns fri Carlsberg, fin färskpotatis, grönsaksspett och lite mozzarellagrejs som snabbt skingrade tankarna.

Det var roligt med alla golfare som gick förbi och fnös åt oss ubbenbart ogolfiga människor.

Innan klockan slagit nio hade företagets både yngste och vitaste förare gjort en olämplig luftfärd och tagit emot sig med ansiktet. Jag hann bara se det med med en massa plåster, med det såg ut som en rejäl demolering. Strax därpå utbröt tumult när mr L. (se ovan) tog någon slags strupgrepp på en kvinnlig kollega och fick skjutsas från platsen.

Vi skingrades. Det ruffiga gänget åkte till Jeffreys. Det fräscha gänget åkte till Babar. Undertecknad och Peter Urbanowicz gjorde både och. I trappan till Babar uppstod en fin situation när två taxister utbytte underrättelser för diverse gå-vidanden och sånt. Uppifrån kom då två biffar, i prinip raka vägen från gymmet, och gapade om att att vi skulle flytta på oss, eller skulle vi “bara stå där och vara tjocka, kanske?”.

Bakom biffarna kom då en ännu större biff som lyckligtvis var taxist han med. Tog dem i nackskinnet och lärde dem veta lite hut. Vilket de förolämpade småtaxisterna givetvis nyttjade till sin fördel. De fräscha styrde kosan mot Berså. Vi mindre fräscha kom inte längre än till Diamond Dogs (flipper!) och de rent av bockiga hittade sitt byte redan på Babar och åkte hem.

Där de strax fick ovälkommet besök av illasinnade eftersläntrare som ville avromantisera efterfesten. En ytterst märklig situation. Som avslutades någon timme senare med harklingar, onda blickar och: “Växeln kom? Efter majorna fortsätter den här körningen till Finland, så jag loggar ut nu och tackar för idag.”