Black Terrorist / Terrorist
Neil Hetherington, Sydafrika 1976
Jag har ingen särskilt bra koll på hur rasfrågor hanterades i sydafrikansk film under apartheidtiden. Jag vet att filmindustrin var relativt skrumpen och att filmmediet var en viktig funktion i normaliseringen av apartheid, men är i stort sett helt okunnig om detaljerna. Har föresatt mig att ändra på det nu, kanske för att fira kompis-Hannas nya lärarjobb på Färnebos Sydafrikakurs.
Men nu har jag i alla fall lyckats lägga vantarna på en film från denna märkliga tid och plats, och dessutom då en som tar tag i rasfrågan väldigt uttryckligt.
Black Terrorist ser ut ungefär som vilken 70-tals B-film som helst på ett ytligare plan. Illa regisserade actionscener, cool funkig musik, taffligt skådespeleri och ett manus med så många logiska luckor att man som tittare gör bäst i att inte koncentrera sig för mycket.
Filmen inleds med att tre beväpnade svarta män, alla klädda i en “uniform” av blå jeans, blå jackor, konstiga svarta mössor och gummistövlar (!) smyger i land från en båt och börjar springa genom ett ökenlandskap, för att till slut nå en gård. Väl där är det lite oklart vad de egentligen har tänkt sig att göra (de säger att de är “here to take what is ours” och “on a mission to free our country”, hur det nu ska gå till på tre man). Men de har i alla fall valt ut gården med hjälp av den lokale (svarte) drängen (detta föregås av scener där denne tar emot herrefolkets välvilja i form av kramar och presenter – svarta är opålitliga, och hjälper hellre svarta skurkar än vita hederliga män). Denne har dock fått datumen om bakfoten, så herrefolket har inte alls åkt på semester, utan kommer strax tillbaka från kyrkan.
Det utbryter handgemäng. De mörkhyade männen tar livet av de vuxna, våldtar den mörkhyade husan och tar den lille pojken som gisslan. Pojkens mor lyckas dock rymma, och tar hjälp av en vän, som tacksamt nog har erfarenhet (och utrustning – bland annat tar han för säkerhets skull på sig en basker) från det militära. De råkar också få med sig en “liberal” journalist, som får stå som något slags naiv motvikt till den rasistiske militären som “hela tiden sett det här komma”. Under tiden som de jagar de tre mörkhyade männen argumenterar de om våldets nödvändighet och möjliga motiv för de svartas aggressioner. Filmens förklaring är att marken de lever på (till ytan “only sand and rocks”) är bland de mineralrikaste markerna i hela Afrika, och att den mörkhyade sammansvärjningen (som antyds komma från utlandet) vet om detta. Men försvaret av marken förklaras med något mycket enklare: “This is our home”. Med hjärtligt tryck på det sista ordet.
Givetvis är det ingen vidare ordning på de mörkhyade. Så trots att det finns en ledare, som dessutom ger intryck av att vara halvvägs intelligent, skjuter de mer eller mindre ihjäl varandra. Filmen slutar med att pojken kommer undan. Militären dödas. Och den allra mest djuriske av de tre mörkhyade, han som filmen igenom uttryckt sig endast med tvåstaviga upprepade ord, oftast befallningar, varit full och försökt våldta varje kvinna som korsat hans väg, lyckas fly till den väntande båten och ta sig därifrån.
Det är svårt att säga vad den här filmen hade för betydelse på sin tid eller vad den hade för spridning, men det ska visst ha varit den sydafrikanska filmcensuren som krävde att slutet ändrades, från ett lyckat uppdrag för de svarta till ett misslyckande. Detta är helt i linje med hur Goebbels arbetade, när han i förhandscensur krävde att handlingen i många filmer ändrades för att de bättre skulle passa in i nationalsocialistiska mallar eller statens temporära behov.
Black Terrorist arbetar redan vid ett första anseende på flera plan med legitimeringen av apartheid. Den målar upp bilden av en fridfull lantlig (kristen) familjeidyll som inte skadar någon, utan tvärtom vill allas bästa, men som omgärdas av en hotfull, djurisk (svart) värld. Faktum är att alla som hänger med någorlunda redan vet exakt vad jag pratar om. Tänk bara tillbaka på hur rapporteringen från våldet mot de “vita farmarna” i Zimbabwe såg ut i början av 2000-talet. Exakt den bilden får man i den här filmen. Vidare förses de svarta i filmen (de är bara fem, men det är ändå tillräckligt för att kunna dra slutsatser) med väldigt obehagliga karaktärsdrag. De är oberäkneliga, våldsamma, illojala, djuriska, luststyrda och, så klart, sluga. De tvekar inte en sekund inför bestialiska, vagt motiverade mord, men att operationen misslyckas är helt deras eget fel.
Propagandaintentionen är ju så tydlig att den till och med anges i titeln (som från början dock bara vara terrorist) men frågan är som sagt vad filmen kan tänkas ha haft för inflytande. Det beror nog rätt mycket på hur sydafrikas filmindustri såg ut i övrigt, eftersom Black Terrorist för ett modernt öga har ett underhållningsvärde nästan lika med noll och knappast kan ha lockat några större skaror till biograferna om de, så att säga, hade något val. Men jag måste be att få återkomma om den saken.