Så har jag ännu en gång – ensam och skamsen – snortat i mig en säsong av serien jag hatar att älska: 24. Sju fulla säsonger av en högervriden men tokspännande serie, som gärna gör sig till språkrör för tortyr, kärnfamilj och terroristbekämpningsretorik. Det är ett litet under att jag ännu inte låtit värva mig som angivare åt CIA. Eller har jag?

I säsong sju får vi bekanta oss med ett knippe nya karaktärer (Agent Walker antar jag att vi med all rätt kommer att få se mer av – Annie Wersching står upp riktigt bra mot en trött Kiefer Sutherland som huvudsakligen går på rutin här) och fokus ligger på ett FBI som är svagt, konstitutionstroget och tack vare sin rädsla för att ta i med hårdhanskarna helt enkelt inte får något gjort. Samtidigt gör både Tony Almeida och Jack Bauers dotter tacksam comeback i serien.

Överlag känns det mer påkostat och genomtänkt den här gången. Serien har visserligen den mest orealistiske presidenten hittils, men hoten mot henne känns (om man för en stund kan släppa ur urflippat allting är) intressantare. Och, även om afrikaner från det påhittade landet Sangala, modellerat på Rwanda, figurerar flitigt i början av serien så är det för en gångs skull varken utlänningar eller araber som är det stora problemet. Det stora hotet utgörs intressant nog av amerikanska privatsoldatföretag à la Blackwater.

Det genomgående temat är i vilken utsträckning våld kan rättfärdigas av möjligheten att rädda oskyldiga. Men för en gångs skull propageras det inte bara, utan det sker faktiskt en ständig (tjatig) dialog om det. Alla vet visserligen var Bauer står i den frågan, men hans nya omgivning har helt andra idéer om det. Givetvis är det hans ordlösa argument som vinner nästan hela vägen. Ända till sista avsnittet. Som jag tyvärr inte kan avslöja mer om här. Attans.

Hursom. Det är spännande. Dramatiskt. Tajt. Tjatigt. Och jag föraktar mig själv en smula för att jag tycker att det är så bra.

Buenos Aires 1977 / Crónica de una fuga
Israel Adrián Caetano, 2006

Det här var lite märkligt. En stark upplevelse för mig, som varade en bra bit utöver filmens sluttexter.

Jag satte på Buenos Aires 1977 i total ovetenskap om vad den handlade om (mer än att den var sydamerikansk och handlade om tortyr och övergrepp (Jippie! äntligen Lördag, sa min flickvän och tog fram en bok). Jag fick den i brevlådan och hade för länge sedan glömt varför jag en gång ville se den.

Att det skulle handla om övergrepp blev tydligt med en gång. Buenos Aires 1977 rivstartar med skakig kamera, röriga bilder och skarpa obehagliga ljud när ett litet poliskommando ger sig ut på jakt efter ytterligare namn på vänsteraktivister. Misshandlande informanter, gråtande och skrikande mödrar, oskyldiga som förs iväg med ögonbindlar.

En ung universitetsstuderande och fotbollsmålvakt har blivit felaktigt utpekad av en flyktig bekant. Han förs till en villa där han hålls fången tillsammans med ett flertal andra fångar. De utsätts för tortyr och psykiskt nedbrytning ända tills de en dag prövar, och lyckas med, det omöjliga: att rymma, medelst det klassiska knyta-ihop-lakan-till-rep-tricket.

Det är en stark film, inget snack om det. Men nästan alla filmer om tortyr känns ju i magen. Det som gör Buenos Aires 1977 så speciell är fokuset på den psykologiska nedbrytningen av fångarna, och deras olika sätt att hantera sin situation. Det förekommer ytterst lite våld i bild. Vi som betraktare deltar också bara i en enda tortyrscen (skendränkning). Bortsett från inramningen av tillfångatagandet och den dramatiska flykten 120 dagar senare så är huvuddelen av filmen psykologiskt drama som framförallt äger rum i skådespelarnas ansikten.

Sedan till den stora överraskningen.

Eftersom filmen är verklighetsbaserat avslutas den med en typisk så-gick-det-för-text, och där heter det (på ett ungefär) “Claudio rymde till Sverige, spelade amatörfotboll och forskar idag på Göteborgs Universitet”.

Wikipeeeeeeeedia….

Jomenvisst. Filmen baseras på en självbiografisk roman av Claudio Tamburrini, vars texter (om idrottsetik) jag tidigare läst i bland annat Arena. Hans namn dyker ofta upp bredvid Torbjörn Tännsjös.

Det där med Göteborg är visserligen bara en halvsanning (han forskar vid Stockholms Universitet) men det är ändå förbluffande hur något så avlägset som sjuttiotalets argentinska Guerra Sucia kan kännas så nära mig själv, genom en så enkel länk som en film plus en geografisk koppling. Tvingas jag erkänna.

Det finns en intressant intervju med Tamburrini här.

Jag skulle hemskt gärna läsa Tamburrinis bok. Men det går tyvärr inte, för tydligen tyckte inget av de sju-åtta förlag som Tamburrini kontaktade att den skulle “sälja tillräckligt bra” i Sverige för att den skulle vara värd att ges ut.

Standard Operating Procedure
Errol Morris, 2008

Såg idag att Obamas kabinett meddelat att man återkallar sitt tidigare beslut om att släppa ytterligare bilder från Abu Ghraib. Väldigt tråkiga nyheter, men kanske en värdefull påminnelse om att även ett USA utan Bush är USA.

Förre vicepresidenten Dick Cheney fortsätter att utöva inflytande och har den senaste månaden vid alla möjliga tillfällen offentligt gett sig på Obama för att denne “äventyrar landets säkerhet” när han valt att avvika från den förra regimens utökade befogenheter vid förhör. Det tycks uppenbart att det är den pressen som nu gör att Obama försöker köpa sig lite tid.

Hur som helst kom jag då att tänka på att jag nyligen såg Errol Morris omtalade Standard Operating Procedure. En dokumentär som delvis behandlar samma skeenden som Taxi to the Dark Side.

Och det är lätt en av de snyggaste dokumentärer jag sett på länge. Det är uppenbart att det fanns resurser i produktionen. Men ändå är jag väldigt besviken.

Filmen öppnar med ett snyggt, flytande collage av bilder – stillbildsmediet är ju själva nerven i skandalen om Abu Ghraib. Utan fotsoldaternas planlösa och otillåtna fotograferande skulle förmodligen ingen av oss någonsin höra talas om vad som försiggick i Iraks största fängelse. Troligen skulle inte tortyr som metod vara ett så stort tema som det är nu heller.

Sedan blandar filmen dyrbart iscensatta dramatiseringar med verkliga bilder och mängder av intervjuer i den för Errol Morris så typiska stilen, tagna med hans egen uppfinning interrotronen. Väldigt många av de inblandade får ge sin version av händelserna, vilket ger en rätt splittrad, men intim, bild av förloppet.

Ett omedelbart intryck är ju att det inte direkt är de krispigaste flingorna i paketet som USA slängde åt vargarna efter skandalen. Nästan alla som intervjuas och fälldes, kanske Lynndie England framför alla, ger ett intryck av att stå på randen till att klassas förståndshandikappade. Ett talande exempel är förstås bilden där en av förövarna har skrivit “I am a rapeist” (sic!) på ett av sina offer.

Undantaget är den mörkhyade Javal Davis, som inte deltog i skådespelet framför kameran utan dömdes för ett enda fall av misshandel. Han talar nyktert om tillståndet på basen, om hur livet förändras för en ung kille som plötsligt befinner sig i Irak, under ständig beskjutning från krypskyttar. “When you’re in war, things change”. Den biten av berättelsen är väldigt trovärdig. Han är också den enda av de dömda som inte skyller i från sig, utan nöjer sig med att konstatera att han finner sitt straff alldeles för hårt.

De andra befinner sig i en cirkus av bortförklaringar och fingerpekningar. Den generella bilden är den av dumma, lurade kvinnor och onda, manipulativa mustaschmän (de två hårdast dömda männen, som syns på bilderna poserande som galna vetenskapsmän i gröna handskar, intervjuas inte). Det finns till och med ett triangeldrama inblandat i den här soppan, då en av mustaschmännen, Charles Graner, var ihop med Lynndie England vid tiden för övergreppen, gjorde henne med barn, men strax därpå blev ihop med (och senare gifte sig med) en annan av medförövarna, Megan Ambuhl.

Filmen pekar också åt en regering och militärledning som sviker sina underlydande och vägrar göra upp med sina egna tillkortakommanden. Precis som i Taxi to the Dark Side lyfter filmen fram den sorts styrning utan direkta order, och ordergivning genom avsaknad av tydligt ramverk, som verkar ha spelat en stor roll i att det kunde bli som det blev i Abu Ghraib. Man gav dem en knuff i rätt riktning och tittade sedan åt ett annat håll, väl medveten om att man var på den säkra sidan om metoderna skulle komma upp till ytan.

Liksom Taxi to the Dark Side ägnar Standard Operating Procedure även gott om tid åt att diskutera det meningslösa, ja till och med kontraproduktiva i att använda tortyr som förhörsmetod. Det märkliga är dock filmens fokus på militärpolisen. Morris intervjuar visserligen en CACI-anställd (dvs civil – det är big money-regeringskontrakt inblandade här) förhörsledare som berättar om hur chockerad han var av de bestialiska förhörsmetoder han stötte på vid Abu Ghraib. Men här begår Errol Morris ett allvarligt misstag. Sam Provance, som också blev intervjuad av Morris (liksom sparkad från militären eftersom han valde att tala ut om missförhållandena i Abu Ghraib inför media och kongressen, trots direkta order om motsatsen), men inte kom med i själva filmen, berättar mer om detta här. Missa inte att läsa den artikeln om du tänker se Standard Operating Procedure.

Provance anklagar Morris för att sjabbla bort sanningen och bli en bricka i händerna på dem som nu täcker över sanningen om Abu Ghraib. Han menar att det var just militären och inte minst CACI som var direkt ansvariga för att situationen urartade, medan Morris väljer att fokusera helt på militärpolisen. “Standard Operating Procedures does little more than humanize some of the “bad apples” (a good thing, I suppose), while gratuitously absolving the civilian interrogators actually responsible for fouling those apples”. Som sagt. Läs.

En annan svag aspekt av Standard Operating Procedure är dess behandling av själva offren.

Ja. Var har de tagit vägen?

Ingen av dem intervjuas. Knappt någonstans syns de med ansiktet i bild (de är visserligen ofta nakna, men har säckar över huvudet). Ingen av dem nämns så vitt jag kan minnas vid namn.

De heter kort och gott “detainees”.

Och är därmed precis så anonymiserade som de var i fängelset och tortyrkammaren.

Taxi to the Dark Side lyckades till viss del med att ge även dem ett ansikte. Men Standard Operating Procedure försöker inte ens. Den här filmen handlar inte om dem. Och fan. Därför sviker den dem. Man kan helt enkelt inte göra en så påkostad film om något så vidrigt som Abu Ghraib och inte hantera fångarna, åtminstone de som syns på bild, som personer. Med riktiga namn. Riktiga liv. Riktiga familjer.

Det är ett enormt tillkortakommande.

Så Standard Operating Procedure verkar inte föra oss särskilt mycket närmare sanningen om vem som var ansvarig för vad i Abu Ghraib. Men den ger oss åtminstone en väldigt levande inblick i vad som hände, ur de amerikanska militärpolisernas perspektiv. Och även det är förstås värdefullt, för dem som likt mig mest har matats med bisarra bilder (Obs! Klicka endast om du känner dig härdad!) från en helt overklig plats.

Men apropå inledningen: Bush-regeringens bristande respekt för människor förtsätter att vara ett problem för Obama. Nya fakta tränger upp till ytan. Nya vittnen träder fram. Och interna kritiker får allt mer uppmärksamhet. Förhoppningsvis kommer det här att fortsätta jaga Obama tills han tar sitt föruft till fånga och tillsätter en oberoende och formell utredning om USA:s förhörsmetoder under kriget mot terrorismen.

Taxi to the Dark Side
Alex Gibney 2007

Dilawar var strax över tjugo, taxichaufför i Afganistan och hade just köpt en ny bil. Men i december 2002 råkade han befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. På väg mellan två städer blev han och hans kunder arresterade för delaktighet i en raketbeskjutning mot en amerikansk bas.

Rättare sagt: de blev tillfångatagna av – har det visat sig – dem som faktiskt utövade beskjutningen, och sedan utlämnade till amerikanarna.

Några dagar senare dog Dilawar plötsligt. Han hade inte utsatts för någon extrem tortyr i egentlig mening. Men hans ben hade fått så många lårkakor att man hade fått amputera dem. Om han hade överlevt de inflammationer som uppstod.

Dilawars historia är ramverk för Alex Gibneys djupdykning i det skrämmande tortyrsystem som USA’s administration infört stegvis efter 11/9. Vi möter en mängd olika, främst amerikanska (många av dem förövare), ögonvitten från Bagram (det läger där Dilawar dog), Abu Ghraib (dit Captain Caroline Wood, den ansvariga för utredningen av Dilawars död, flyttades som chef för förhörsverksamheten), Guantanamo och får en inblick i de politiska strategier och så småningom strider som ledde fram till USA:s nya policy kring tortyr.

Policyn känner väl alla till vid det här laget. Som det uttrycks i filmen: USA vill inte ha med tortyr att skaffa (fotnot: men det är vi som avgör vad som är tortyr.)

Nytt för mig var dock hur finessrik den “nya amerikanska tortyren” ändå är. Utvecklat av forskare på amerikanska och canadensiska universitet, som komit fram till att man inte alls behöver slå någon. Enkel “sensory deprivation” räcker för att uppnå en nästan garanterad psykos inom två dygn. Sätt på honom hörselkåpor, vantar, ögonmask och för säkerhets skull en påse över huvudet så har du honom i en liten ask. Till ett visserligen ganska högt pris. Personen i fråga tappar ju förståndet. Detta och mycket mer finns i Kubark Counterintelligence Interrogation Manual

En av de intervjuade säger att förhörsledarna på Guantanamo till slut fick så pass fria händer att Guantanamo förvandlades till “a Behavioral scientific laboratory”.

I fallen Abu Ghraib och Bagram uppdagades ju missförhållandena och fick konsekvenser även i USA. Men ingenstans såg man någon ta skada på högre ort. Inte ens officerare fälldes, eller knappt ens åtalades. Gibney, vars egem far var förhörsledare under andra världskriget, menar att anledningen till det är att USA:s förhörspolicy medvetet kringgärdats av en “dimma av dubbeltydighet” kombinerat med en stark press på outbildat personal att leverera resultat. Så kunde fotfolket fås att tro att de gjorde det som krävdes av dem, medan de sedan kunde singlas ut som “a few bad apples” när saker kom till ytan.

Men sittande president var kvar vid makten, med samma sorts politik, i hela sex år efter Dilawars död. Grundbulten för hela det militära systemet – “the chain of command” – fungerar utmärkt neråt, men tydligen inte lika bra uppåt.

Intressant nog visas också några scener ur 24, som jag skrev om för några dagar sedan. Detta i samband med att Alfred McCoy förklarar att populärkulturen hjälper till att bygga en grund för regeringens förvridningar av internationell lagstiftning. Bland annat genom att föreslå att tortyr används på ett sätt som det egentligen aldrig används – nämligen som ett sätt att stoppa “galningen som sitter med en bomb mitt i en amerikansk storstad”. Så som Jack Bauer brukar göra.

Taxi to the Dark Side argumenterar övertygande mot tortyr, både på ett mänskligt och på ett funktionellt plan. Den klär av den redan halvnakna bushadministrationen dess sista kläder och ger istället Dilawar, och därmed förhoppningsvis också många av dem som drabbats av liknande öden, tillbaka rätten till att vara en hel människa. Nu sörjd av fru och barn på den afganska landsbygden

Har just avslutat säsong 6 av 24 (serien alltså) och inser att jag knappt all har berättat för någon att jag tittat på den. Som om jag gjort det i smyg. Varför? För att den är skit. 24 måste vara min favorite dirt.

Jag blir galen på upprepningarna. På propagandan (särskilt den om kärnfamiljen). På rättfärdigandet av tortyr. På onda araber och ännu ondare kineser och maktgalna amerikaner som spelar som marionetter i deras händer. Och jag är trött på att serien är så besinningslöst jävla våldsam. Egentligen är det helt otroligt att sånt här får visas på teve. “Viewer discretion is advised”. Varje avsnitt har sin egen lilla tortyrscen där någon manglar sanningen ur någon annan med hjälp av kemisk tortyr, stickredskap, eller varför inte en slagborr som körs in i kroppen at random.

Redan första avsnittet satte tonen, när Jack Bauer med något djuriskt i blicken spottade ut en bit av sin bevakares öra (han var tvungen att bita den onde men ack så dumme araben lite för att kunna smita).

Men jag älskar helt enkelt den här seriens nerv. Du kan sätta på den klockan fyra på morgonen när du håller på att däcka ihop och du KOMMER INTE ATT SOMNA. Det kan bli hur fjantig som helst mellan varven, ja, i princip i varje avsnitt. Men varje avsnitt jagar dig också tills det är slut. En gång såg jag på 24 när jag var magsjuk. Det var fruktansvärt. All denna stress… Och tonen är mörk så det förslår.

Dessutom har den alltid ett gäng skönt enkelspåriga karaktärer i cirkulation (ja, vem som helst utom Jack och Chloe dör när som helst) och en härlig kompromisslöshet i storyn. Symboliserad främst av första säsongens stora final. Jack Bauer har ägnat ett dygn av outhärdlig stress åt att med lika outhärdlig emfas upprepa “MY FAMILY, MY FAMILY”. Men när det äntligen bara återstår att rida ut i skymningen med dem så blir hustrun skjuten i ryggen. Ridå.