Läste för inte så länge sedan ut Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łodz och lade ifrån mig den inte bara med den ambivalenta känslan av att ha läst ett mästerverk vars form jag inte riktigt vill veta av, utan också med en hunger på mer. Eller snarare: ett behov av att få balansera upp fiktionen med mer traditionella former av fakta.

Deportation av judar i Lodz. Källa: Deutsches Bundesarchiv R 49 Bild-1734

Debatten om gränsdragningen mellan fiktion och dokumentärt känns lite uttjatad vid det här laget, så jag ska försöka hålla mig kort. Men jag kan väl nämna så där i förbifarten att när jag på 90-talet läste Sem-Sandbergs Theres, i vilken han på samma sätt – men i ämnet Ulrike Meinhof – blandar ihop fakta och fiktion, var jag för tillfället väldigt påläst. Och jag var inte särskilt imponerad av hur Sem-Sandberg hanterade de få saker vi ändå vet om henne och den intensiva period då hennes liv exploderade.

Därför generar De fattiga i Łodz inte bara den där mäktiga känslan av att läsa fantastisk literatur, utan också en viss oro. Vad är det jag efter läsning omedvetet tror mig veta som kanske är ren fiktion? För att göra en jämförelse: James Ellroy Read the rest of this entry »

Jag läser just nu för första gången sedan… ja, någonsin? en tysk bok på svenska. Dess plats i min bokhylla är frukten av ett spontant inköp vid kassan på ICA, och möjligen tanken att det ändå inte var fråga om någon bok jag skulle läsa för dess stilistiska värde. Jag trodde snarare att det var något jag skulle hafsa mig igenom i jakten på material till mitt “eviga projekt”.

Men där hade jag fel. Sebastian Haffner skriver med humor och, åtminstone i Karin Mossdals översättning, med en stilistisk finkänslighet som gör hans ärende rättvisa.

En tysk mans historia (Geschichte eines Deutschen) är embryot till den politisk självbiografi som han tänkte skriva från sin engelska exil. När Andra världskriget bröt ut lades manuskriptet åt sidan ända till hans barn fann texten i den då kände journalistens kvarlåtenskaper 60 år senare.

Han ger en fascinerande mänsklig inblick i hur det var att växa upp under Första världskriget och det påföljande inrikespolitiska kaoset i Tyskland – med hyperinflation, politikermord och små revolutioner hit och dit. Han har en egen tolkning av hur hans generation senare kunde förvandlas till krigshetsare och nazi-sympatisörer, som har mycket med just den oblodiga men ständiga spänningen under första världskriget att göra.

Allt detta blir naturligtvis extra intressant tack vare att det skrevs medan det pågick. Tyskarna höll, under nazisternas ledning, på att sätta fyr på Europa i alla dess hörn medan detta skrevs. Inslaget av tillrättalagd efterhandskonstruktion blir alltså minimalt när Haffner med en för boken typisk humor skriver:

“I vida kretsar var [Hitler] 1930 fortfarande en närmast pinsam figur ur det grå förflutna: Münchens frälsare från 1923, mannen bakom den groteska ölstugekuppen. Dessutom var den atmosfär som omgav hans person fullkomligt frånstötande för den normale tysken (inte bara för de “kloka”): hallickfrisyren, den billiga elegansen; den wienska förortsdialekten; det myckna och långvariga talandet över huvud taget, därtill epileptikerbeteendet, det vilda gestikulerandet, fradgan, den växelvis flackande och stirrande blicken. Och sedan innehållet i talen: förkärleken för hotelser, förkärleken för det grymma, de blodtörstiga avrättningsfantasierna. De flesta av dem som 1930 började jubla mot honom i Sportpalatset skulle förmodligen ha undvikit att ta emot eld av denne man på gatan. Men här visar sig redan det underliga: fascinationen inför just allt det motbjudande, dyiga, drypande äckliga – när det drivs till sin spets.”

Men apropå efterhandskonstruktioner kanske jag bör läsa färdigt boken innan jag yttrar mig mer om den. Återkommer. Tror jag.

Geheime Reichssache / Top Secret – The History of German Resistance Against Hitler
Jochen Bauer, Tyskland 1979

När vi ändå är inne på Night Train to Venice, som i USA för säkerhets skull döptes om till TRAIN TO HELL, kan vi ju lika gärna fortsätta med en film till som utmärker sig med kreativ titelsättning för USA-marknaden.

En relativt anspråkslös liten dokumentär som ger en andå rätt informativ kronologi över diverse motståndsgrupperingar och mordförsök mot Führern fick i det tyska originalet titeln Geheime Reichssache (Hemlig Riksangelägenhet), vilket sannolikt anspelar på att dokumentären baseras på filmmaterial som propagandaminister Goebbels låtit hemligstämpla.

När filmen sedan släpptes för en engelsk publik hette den Top Secret – The History of German Resistance Against Hitler. Bortsett från själva “Top Secret” en tämligen konkret titel. Den missar visserligen det faktum att filmens självproklamerade existensberättigande är de filminspelningar som den tar avstamp i – från nazisternas bisarra rättegångar mot oliktänkande. Som mest gick ut på att skälla på vederbörande inför fin publik, för att sedan konstatera att denne skulle hängas. I köttkrok, om brottet var i paritet med att försöka spränga Hitler. Men titeln berättar ändå om vad filmen försöker skildra. Godkänt.

Men så skulle filmen släppas i USA. Och då räcker det inte längre med nya rörliga bilder från ofattbara rättegångar eller en bra sammanfattning av det lilla, men inte oviktiga, motstånd som fanns mot Hitler-regimen (och hur de arbetade), utan det bedömdes som att man behövde en mer catchy titel också. Resultatet? The Top Secret Trial Of The Third Reich.

Det låter ju häftigt. Men här blir det liksom lite fel. Filmen handlar varken om något som är generellt “Top Secret” eller någon särskild rättegång. Visst, den ägnar lite mer tid åt rättegången mot Stauffenberg, men berättar även om en hel radda med andra juridiska ärenden.

Möjligen stupar filmen en aning på sitt dubbla berättande. Rättegångarna den visar bilder ifrån har å ena sidan inte nödvändigtvis alla med konspirationer mot Hitler att göra, Men är otroligt intressanta tidsdokument som man verkligen kan förstå att Jochen Bauer ville göra det mesta utav (det består av nazisternas egna upptagningar från rättegångar som knappast kan kallas rättegångar, utan snarare får klassificeras som förnedringsceremonier. Bildkvaliteten är inte vidare bra, men stör egentligen inte).

Å andra sidan har vinner inte den fina sammanställningen av motståndsgrupper och konspirationer mot Hitler någonting på de ständiga återkopplingarna till rättegångssalen. Två filmer i en, således. Det har hänt förr. Nu till och med: två filmer och tre beskrivningar i en.

Hur det än är med detta så var filmen mycket upplysande för min del. Trots det lite tradiga utförandet (filmen är från 1979 och inte särskilt påkostad). Det är nästan lite märkligt att inga liknande filmer har gjorts (vad jag vet) snedstreck sänts i svensk tv, till exempel i samband med premiären av hollywoods version av Claus Schenk von Stauffenbergs öde.

En liten fundering efter att ha sett en kort gammal propagandadokumentär vid namn Berlin Reichshauptstadt 1936. Varför blir jag så väldigt drabbad av just glimtar av normalitet när jag försöker förstå vad som hände i Tyskland på 30-talet?

Det är så lätt att bara flyta med i en vi-och-dom-förståelse av nationalsocialismen. Vi ser fruktansvärda bilder, hemska spelfilmer som går rakt in i hjärtat, läser siffror på hur många som dog. Sedan andas vi ut, ser oss omkring. Ah… rummet är fortfarande likadant. Jag är fortfarande likadan. Det är hemskt att det hände. Jag bryr mig. Ja.

Vi är alla så himla oskyldiga. Det skulle aldrig kunna hända här.

Mitt stora politiska uppvaknande kom en sen kväll när jag som ung tonåring var på besök hos min farmor och, när hon gått och lagt sig, tog mig friheten att bläddra lite i hennes fotoalbum. Det var bilder från byn där hon hade levt hela sitt liv, föräldrar, andra släktingar, och barndomsvänner. Plötsligt, när jag vände blad, stirrade jag rakt in i ögonen på flicka med hakkorsarmbindel. En helt normal flicka, klasskompis till min farmor, visade det sig sen.

Efter det började ett idogt rotande från min sida. Olika försök att över måltider eller framför tv:n styra samtalen (det bruna ämnet var nog mer tabubelagt än sex och samlevnad vid middagsbordet) till hur det egentligen såg ut här i min lilla uppväxtby 35-40 år innan jag kom till världen. Och ända sedan dess har det som mest fångat mitt intresse, det som mest får mig att rysa men också det som ibland ger mig en känsla av insikt, varit normaliteten, vardagen (och därmed också populärkulturen) i det Tredje riket.

Och jag fick alltså ett sånt ögonblick när jag såg Berlin Reichshauptstadt 1936 alldeles nyss. Det är en vid första anblicken ganska anspråkslös liten reklamfilm för Berlin (om man bortser från själva sensationen att den är gjord helt i färg!), egentligen, men genomsyras så klart av att Berlin vid den tiden var huvudstaden för det tusenåriga riket. Chockverkan på mig uppnås främst av två saker.

För det första av det lugna tonfallet och fokus på de “vanliga människorna”. Vi får följa med och se på folk som roar sig på ölkafé, på stranden och danshak. Armbindlar och militärer skymtar endast i förbifarten eller bakgrunden. Det mest militaristiska som förekommer är en väldigt klumpig Hitlerjugend-”marsch” (som dagisbarn på grönbete) och två paradvaktbyten. I övrigt är det verkligen “kolla, vilka vanliga människor vi är” (vilket så klart inte är någon slum). Men man blir förstås förvirrad av hakkorsfanorna som vajar lite här och där på bilderna. Till och med i folkvimlet på stranden skymtar en liten flagga.

För det andra av att filmen är i färg. Det är ingen spelfilm. Det är ingen typisk andravärldskrigsdokumentär som skapar avstånd genom att fokusera på skrikande tyska militärer och med svartvita bilder som känns som om de vore tagna tusentals år och mil härifrån. Det där avståndet är svårt att få till i en lugn färgtagning av ett torg med normala människor och normala spårvagnar. Som var en del av det samhälle där alla dessa fruktansvärda övergrepp ägde rum.

Du kan se filmen i sin helhet nedan.

När jag ändå hade farten uppe tittade jag sedan på propagandadokumentären Parade of the Korean Peoples Army från 2002, som gav en otroligt floskeltyngd historik över Nordkoreas väpnade styrkor. Här är det helt andra bullar.

Vi får se mängder av bilder på militärmarscher (jag har sett en del såna här filmer, men aldrig någonsin sett så raka led!) och övningar, samt en hel del vackra scener där folket arbetar eller jublar och den store ledaren poserar med militärer eller tittar på parader. Så småningom byts den store ledaren plötsligt ut (när Kim Il Sung dog, och lämnade plats åt sin son Kim Jong-il), utan att någon förlorar ett ord om saken.

Bilderna hejas på av en otroligt komisk, halvt engelsktalande speaker som delar ut visdomar som “As they had their own army, the life of the people had always been overflowed with happiness” och “The parade clearly demonstrated a vitality of the (..) idea of giving importance to military affairs”.

Istället för skennormaliteten i filmen om Berlin är det faktiskt precis tvärtom här. Parade går rakt på sak och visar hur det nordkoreanska samhället har formats med den nordkoreanska armén som förebild. Speakern säger till exempel med munter stämma: “It was the firm determination of Kim Jong-il to completely change the looks of the whole society with the peoples army as a model!”

Det finns förresten spännande rykten om att Kim Jong-Il ska ha dött redan 2003 och sedan dess spelas av en skådis. Vem vet. Jag är hur som helst väldigt nyfiken på hur människor där egentligen har det.

Hittade ingen stream på filmen, men nedan en film med delvis samma filmmaterial, på intensivt originalspråk.