Ett av vårens trevligaste inslag av eskapism (för sådan är av nöden när man läser arkivvetenskap) stod A Sleeping Forest, en äldre TV-serie från Japan för.

Dessa så kallade j-drama skiljer sig en smula från svenska serier, till exempel i det att de sänds årstidsvis – en hel drös nya serier börjar vanligtvis till våren, sommaren osv. Tolv avsnitt senare tar de sedan slut också, det vill säga under en säsong formas en berättelse med början, böljande mitt, och slut. Sedan får man hitta sig en annan serie att följa.

A Sleeping Forest, från 1998, är ett drama av det mörkare slaget. Serien kretsar kring den unga floristen Minako, som står i begrepp att gifta sig. När hon rensar i sina gamla saker inför flytten hittar hon ett femton år gammalt brev från en “hemlig vän”. Hon träffar denne och han visar sig vara både flippad, besatt, osympatisk och enormt yrkesskicklig. Han säger att han “är en del av henne”, och det visar sig att han har koll på precis allt hon gjort de senaste 15 åren. Och han är inte helt ensam om det, heller. Är det han som ligger bakom den kedja av oroväckande händelser som nu drabbar Minako?

Minako kan efter ett tag inte vara säker på något alls – inte ens på sina egna minnen. Upp nystas en berättelse med  kvasipsykologiska men underhållande djupdykningar i jaget, vänskap, minne och skuld.  Serien leker också med den genretypiska triangeln av ett kärlekspar och en irriterande tredje part som vanligtvis visar sig vara flickans enda riktiga vän när saker ställs på sin spets.

Identitetslekarna här skall inte föraktas. Minakos identitet faller sönder allt mer ju längre serien lider. Och runt henne flockas inte en eller två, utan fyra män vars identitet och uppsåt i olika omgångar och i olika grad framstår som obehagligt flytande (om det verkligen är meningen att man inte alls ska få grepp om Minakos motpart Naoki så spelas denne verkligen genialiskt av Takuya Kimura). Serien söker sig bakåt, till Minakos verkliga jag, och mot svaret på vilka roller männen runt omkring verkligen spelar, och har spelat, i hennes liv. Knutpunkten är en massaker i en japansk småstad för många år sedan, när en hel familj, minus den yngsta dottern, blev knivmördade en julafton.

Serien fick också ett ganska festligt efterspel när jag försökte sätta mig in i produktions yttre omständigheter. Det visade sig, vilket i och för sig inte heller är särskilt ovanligt i Japan, att samtliga större roller spelades av skådisar som också hade framgångsrika karriärer som musiker. Nedan ses till till exempel Miho Nakayama som spelar Minako.

Takuya Kimura som spelar Naoki visade sig vara medlem i SMAP, det enda japanska “pojkband” från talangfabriken Johnny & Associates jag kunde namnet på sedan innan. Se dem i ett tidigt framförande här. Håll utkik efter killen med sånginslag nr 2.

Och Takanori Jinnai, som spelar den läskige skurken (ursäkta uttrycket) var, innan han blev skådespelare och regissör, sångare i punkbandet TH eRockers (Kan inte svära på stavningen där):

Med en sådan lineup kan inte mycket gå fel.

Nu är det lätt att bli så där fånigt kär i de “tokiga japanerna”, men faktum är att A Sleeping Forest, när man väl har funnit sig till rätta i den lite shabby produktionen, visar prov på mycket god underhållning. Särskilt om jag jämför den med… ja, alla svenska TV-serier jag kan komma på (=inte tillräckligt många för expertutlåtande, men ändå). Den vågar vara så kompromisslöst dyster ibland att jag fick problem att komma i säng vissa gånger då jag sett ett avsnitt efter nattjobbet.

Vad det märkliga slutet skulle betyda är jag dock fortfarande lite osäker på.

Böckerna som serien, i synnerhet den första säsongen, baseras på, verkar ha hållit stilen. Säger jag utan att ha läst dem, baserat på innehållsbeskriviningar i nätbutiker. Medan TV-serien redan efter den första säsongen helt tydligt släppte en liten, liten smula på den allra mest skruvade mörka humorn och gav Dexter lite av sin förlorade personlighet åter. TV-versionen av Dexter blivit en självsäkrare person som inte alls befinner sig där ute i det stora ingemanslandet när det gäller allt ifrån livets mening till sociala konventioner. Som ju var just det som fick mig att fastna för serien från början (om man nu bortser från fantastiske Michael C. Hall, som är en anledning att se serien i sig.) En karaktär för vilken varje steg i vardagen är en del i ett spel, och som hela tiden kommenterar detta spel för betraktaren i sin cyniska voice-over. När man saknar känslor, men vill framstå som att man har några: hur gör man då?

Fjärde säsongens Dexter har känslor. Det blir förvirrande till en början, men han en femhövdad familj, och den verkar ha blivit mer för honom än ett alibi. Även om han inte alltid vet hur man gör, tycks det som om han känslomässigt är en egen identitet på spåren är fokuserad på att få den nya delen av den – som familjefar – att smälta ihop med den redan befintliga – seriemördaren.

Han tror sig hitta någon slags rollmodell i det dubbelliv John Lithgows karaktär Arthur Mitchell och seriens tolv episoder utvecklar sig till en tvekamp dem emellan (som tyvärr inte riktigt har den nerv som utvecklingen mot tidigare motståndare har haft), samtidigt som Dexter grubblar fram och tillbaka om det verkligen är möjligt att förena sina två sidor. Det blir lite lojt. En svag fjärde säsong, som dock fick en rasande fart mot slutet, och faktiskt i slutkapitlet antyder att “min” Dexter skulle kunna vara på väg mot nya storhetstider.

Missa förresten inte den lilla webbserien Dexter: Early Cuts. Små, tecknade episoder som ger inblick i mördarens väg mot fulländning.

Michael C. Hall och Jennifer Carpenter, som spelar varandras syskon i serien, är gifta med varandra i verkligheten. Undrar hur man förhåller sig till det vid inspelningarna.