Hotel Berlin
Peter Godfrey, USA 1945

Trots att den inte är någon lågbudgetfilm är det tydligt att Hotel Berlin på flera sätt är ett hastverk. Manuset är baserat på en roman av Vicki Baum, men ändrades hela tiden under produktionen. Jack Warner skall ha pushat för att filmen skulle vara så aktuell som möjligt (se trailerns utrop: “More timely than Casablanca…!”) när den mitt i krigets slutskede nådde biograferna, samtidigt som produktionen inte fick dra ut för mycket på tiden.

Filmen ger en spännande inblick i hur man från de allierades sida såg på Tyskland i krigets slutskede. Den utspelas nästan helt innanför väggarna på ett Hotell som råkat bli genomfartsled för ett antal “typiska” öden. Det råder ingen tvekan om att kriget är förlorat, och de sinsemellan väldigt olika tyskarna förbereder sig nu på olika sätt för att möta den annalkande katastrofen och den nya tid som skall komma.

Vissa befinner sig i total förnekelse och fortsätter prata om den kommande vändningen. Andra väljer en mer opportunistisk linje och lyfter fram hur de ändå hela tiden hatat nationalsocialisterna, medan de politiskt mest övertygade planerar för hur de ska ta med sig nationalsocialismen in i den nya tiden trots det militära nederlaget.

I filmens centrum står motståndsmannen Richter, som flytt från koncentrationslägret Dachau och nu får hjälp av anställda på hotellet att hålla sig gömd undan sina förföljare. Han är bildad idealist som dock inte saknar tro på människans förmåga att inse sina misstag (vilket närapå kommer att stå honom dyrt). Den tidigare öppet nazistiska filmdivan Lisa Dorn (Andrea King) hjälper honom – och inleder till och med hen relation med honom – så länge det gynnar henne själv, men förråder honom så snart vindarna vänder. Hon tecknas dock inte som någon egentlig nationalsocialist, utan som den klassiske opportunisten. Att man valde just en filmdiva till denna “roll” är knappast en slump, utan kan nog ses som en kontemporär kritik mot hela den tyska filmbranschen.

Hennes förre älskare Arnim von Dahnwitz finns också på hotellet. Denne befinner sig under enorm press, sedan det kommit fram att han varit del i en konspiration mot Hitler (inte i egenskap av motståndsman, utan av övertygelse). Som den högt uppsatte militär han är har han fått 24 timmar på sig att själv “ordna upp sina affärer”, dvs ta livet av sig. Det är tydligt att klyftan mellan delar av militären och den nationalsocialistiska ledningen, den som ledde exempelvis till överste Claus Schenk von Stauffenbergs mordförsök på Hitler den 20 juli 1944 (senast sett i hollywoodversionen Valkyria) var känd i USA redan under kriget.

Filmens stora behållning, den alltid lika sevärde Peter Lorre, spelar det uppgivna och morfinrusiga forskargeniet Koenig. Han har gett upp tron på människans inre godhet och använder nu diverse rusningsmedel för att bedöva sitt dåliga samvete, efter att ha tackat ja till nazisternas erbjudande om att få leda ett påkostat forskningsinstitut. Hans gamla elev Richter lyckas dock väcka något slags hopp om människan till liv inom honom och han ansluter till till motståndet.

I hotellets foaje pågår, när inte allesammans emellanåt skräms ner i källarbunkern av bomblarmen, en intensiv trafik. De flesta försöker på något sätt ta sig ut ur landet. De viftar med dokument, och kräver platser på flyg som inte finns. Andra fortsätter att dansa eller dinera. Och mannen som med rutinerad hand lyckas styra detta kaos, blir nu inkallad och tvungen att lämna över till en underhuggare som knappt kan prata. “När man börjar kalla in såna som mig, då här Tyskland förlorat”, är det sista han säger innan han försvinner ur bild.

Här finns också en hotellvärdinna, en kombination av angivare och prostituerad, som underhåller nazifunktionärer och lediga officerare mot fritt uppehälle och gåvor från sina “friare”. Hon har en tragisk bakgrund som trolovad med judisk motståndsman, men sedan denne försvann till koncentrationsläger har hon fått klara sig fram bäst hon kan. I en intressant scen kommer dock hennes trolovades mor (spelad av Helene Thimig, hustru till den tyska film-expressionismens gudfar Max Reinhardt!) till hotellet för att berätta att denne fortfarande är i livet. Modern känns igen som judinna, och en lokal gauleiter bröstar upp sig och tvingar henne att sätta på sig sin gula stjärna. Men de båda kvinnorna, kanske stärkta av det pågående allierade bombanfallet, går till verbal motattack och påminner honom om vilken simpel skolvaktmästare han en gång varit, innan den nya samhällsordningen förändrade hans sociala status.

Men Hotel Berlins mest kryddade inslag måste ändå vara det om de nazister som redan har hela fortsättningen planerad. Precis som i många andra amerikanska propagandafilmer från den här eran dras det höga växlar på amerikaneras oro för infiltration. I Hotel Berlin antyds en befintlig infrastruktur i nordamerika som de tyska nazisterna bara behöver ta sin beredda plats i. Hade de lekt med den tanken om sydamerika hade man idag kanske inte blivit lika förvånad, men i den här filmen förutsätts alltså existensen av en nationalsocialistisk elit som vägrar ge upp kampen, utan snarare finner för lämpligt att fortsätta den som femtekolonnare på nordamerikansk mark. En spännande tanke, men med facit i hand väldigt långt i från sanningen.

Filmen har som sagt en doft av serieproduktion över sig. Återanvända inventarier och enbart inomhustagningar. Snabbinscenerade slagsmål och mestadels enkelt skådespeleri. Samt en mycket iögonfallande stunt som jag inte kan föreställa mig som något annat än en olycka som föll producenterna i smaken. Men för en gångs skull irriterades jag inte en enda gång under filmen av falsk tysk-engelska.

Det som till slut verkligen gör att den här filmen sticker ut i hollywoods löpande bandet-produktion av propagandafilmer under första halvan av 40-talet är karaktärerna. De är alla stereotyper, men många av dem är finkänsligt gestaltade och ibland till och med helt “outside the box”. Den amerikanske filmnazisten är normalt knappt ens möjlig att föreställa sig som något annat än Conrad Veidts livsfarlige officer i Casablanca. Men i den här lilla produktionen har man uppenbarligen klarat av det. Här finns mängder av olika tyskar och till och med olika sorters nazister.

Baader / Baader Meinhof
Christopher Roth, Tyskland 2002

I min lilla genomgång av spelfilmer som tacklar tysk terrorism stötte jag ikväll på ännu en film vars svenska titel är lite fånig. Baader, som är en film om framförallt just Andreas Baader, fick för igenkänningsfaktorns skull den svenska titeln Baader Meinhof, trots att grupperingen med det namnet verkligen bara spelar en biroll i den här filmen. Och trots att Ulrike Meinhof knappt ens får vara med som inredning.

Spelar det någon roll då? Jo, kanske, för bara något år senare dyker det upp en tysk storproduktion, baserad på Stefan Austs Der Baader Meinhof Komplex, en bok vars svenska titel intuitivt nog råkar vara Baader Meinhof, men den svenska utgåvan av filmen får nu frångå bokenförlagan och istället heta The Baader Meinhof Complex.

Då kan man förstås tycka att jag är petig. Men jag tror faktiskt inte att det hjälper en film som ändå slår underifrån (genom att vara tysk) i dess svenska marknadsföring att den får en så pass komplex (hö hö) engelsk titel i sin svenska översättning.

Åter till Baader då. Det är en märklig soppa Christopher Roth har kokat ihop här. Det är tydligt att han försöker göra någon slags kommentar till avgränsningsproblematiken kring verklighet och fiktion. Och/eller tackla själva myten Andreas Baader. Men det är för mig högst oklart vad han egentligen vill ha sagt. Skådespelarna är långt ifrån porträttlika men agerar, i de flesta fall, i historiskt korrekta namn och kläder. Berättelsen följer, särskilt till en början, i stora drag den officiella historieskrivningen men väver också in en hel del fritt påhittade element, samtidigt som man ytterligare förvirrar tittaren med genretypiska dokumentära bilder från kända händelser i berättelsens utkänt.

En del av fantasifostren är tydliga, som till exempel det möte mellan (den fiktive) polischefen och Andreas Baader på en mörk skogsväg, eller att Baader inte dör i Stammheimfängelset utan kliver ut och på cowboymanér låter sig skjutas ihjäl av det massiva polisuppbådet. Andra tillägg och ändringar är inte lika lätta att se om man inte är väldigt historiskt kunnig. Det är problematiskt i sig, men också väldigt svårt att förstå som grepp. Det är mig en gåta vad det är tänkt att tillföra. I synnerhet för en svenk publik, som framförallt borde bli vilseledd.

Det är en överlag stilig film (även här kan man fråga sig vilket bidrag man tänkt ge till den offentliga bilden av Andreas Baader). Tidstypiska bilar, kläder, vapen, solglasögon. Till tonerna av upprorisk musik av till exempel MC5. Slående är framförallt rökningen, som är totalt ohämmad och väldigt estetiserad. Men… för att tjata lite: filmen är å andra sidan inte tillräckligt fiktiv för att kunna bli njutbar på det sättet heller. Vi har här att göra med en filmbiografi med fiktiva inslag paketerad i romantiserad rock’n'roll. Det blir faktiskt mest bara förvirrande. Snudd på olämplig att se för den som inte redan är väl bekant med Röda armé-fraktionens första genereation och tysk 60- och 70-talshistoria.

Confessions of a Nazi Spy
Anatole Litvak, USA 1939.

Det var inte bara i Tyskland som man aktivt använde sig av filmmediet i 2:a världskrigets propaganda. Hollywood deltog aktivt, med både spelfilmer och dokumentärer. Men innan USA gick med i kriget var marschordern underhållning, och frågor om Tyskland, fascism, förföljelser av judar och andra grupper var mer eller mindre tabu. Detta visar bland annat historien om den första öppet nazifientliga film som gjordes i USA: Confessions of a Nazi Spy.

Att det var just bröderna Warner som gjorde den är inte helt ologiskt. Redan 1934, efter att Hitler uppmanat till bojkott av judisk affärsverksamhet, slutade de göra affärer med det officiella Tyskland och stängde sitt kontor där – ett beslut som Fox, Paramound och MGM tog först 1939. Den amerikanska filmindustrin oroade sig för att allt för politiska filmer skulle kunna leda till bojkotter på utländska marknader. Höga funktionärer inom censuren, PCA (Production Code Administration), ansåg till och med att det luktade judisk konspiration, med filmer som försökte förmå USA att gå med i ett krig som det inget hade med att göra.

Confessions var alltså nära att inte bli av alls. Bröderna Warner lyckades tjata filmen genom censuren, bland annat eftersom den var baserad på en “sann historia”. Men först efter att de lovat att utelämna alla referenser till judarna och deras situation.

Filmprojektet blev mycket omtalat. Och motarbetat, även inom branschen. Andra filmbolag ordnade “viktiga fester” som man beordrade sina stjärnor att gå på, så att de var upptagna på premiärdagen. De andra bolagen började ju inte göra politiska filmer i den meningen förrän 1941. Tyskvänliga krafter inom USA skrev protestbrev, polisanmälde, mordhotade och brände ner biografer.

Och i alla länder där nationalsocialisterna hade inflytande försvann filmen från repertoaren. En månad före invasionen av Polen var Confessions bannlyst i Tyskland, Italien, Japan, Holland, Norge och…

…Sverige!

Ett år senare var den visserligen föbjuden i 18 länder till. Men nog blir man nyfiken på varför just Sverige var så tidigt ute.

Filmen bygger som sagt på verkliga händelser och detta, tillsammans med den filmmakarnas politiska ambition ger filmen en ganska märklig dramaturgi. När filmens store stjärna, Edward G. Robinson plötsligt kliver in i handlingen efter mer än 45 minuter, är det som att man redan hade glömt att han alls skulle vara med och filmen var på väg att ta slut. Men den får alltså nytt liv. Två gånger om. Först övergår den från att vara berättelsen om en looser med tyska rötter, som i sin iver att få bekräftelse försöker sig på livet som spion för tyskarnas räkning, till att vara en thriller om FBI-agenten Edward Renard och hur denne med stor skicklighet (han påminnner en smula om Columbo ibland, i sitt sätt att spela dum och beundrande för att dra ur megaloman-skurkarna deras hemligheter) nystar upp en jättestor spionagehärva. När detta är löst blossar filmen upp en smula igen i form av ett rättegångsdrama. Som ger filmmakarna chansen att säga det de vill ha sagt en gång till, med lite extra emfas.

Däremellan använder de sig av tjusiga grepp som att sätta in dokumentärt material (bland annat bilder från Viljans Triumf) och newsreel, för att ge alltihopa en extra skräckinjaganda autencitet.

Det är ingen vidare bra film (uttalat politiska filmer är ju sällan det), även om Robinson levererar lika stabilt som vanligt. Men den är intressant på flera sätt. Till expempel så ryggar man ännu inte tillbaka från att visa hakkors på amerikansk mark. Flera av scenerna äger rum i möteslokaler för German American Bund där det även finns plats för skeptiska tyskar. Än så länge behövde alltså inte tyskar vara ondskefulla, eller åtminstone själlösa, robotar – även om det finns mycket gott om sådana i den här filmen också. George Sanders rollfigur är nog det löjligaste porträtt av en tysk som jag någonsin sett – med helt bisarr crew-cut och en accent som pendlar mellan att det danska och det allmänt obegripliga. I en jätterolig scen kommer en kvinna in på hans kontor och säger att hon vill anmäla en person (…av tysk härstamning som tyskfientlig). Jaha, säger han, tar en massa uppgifter och sen går hon. Utan att ha talat om vem det var hon ville anmäla.

Warner Brothers hann göra fyra-fem filmer till av det här slaget (om än mildare i det politiska uttrycket) innan situationen, i och med Pearl Harbor, även för filmbranschen förändrades radikalt. Ingen kunde nu anklaga någon för att försöka hetsa in USA i kriget.

Ukrainsk-födde Anatole Litvak, som regisserat Confessions (och innan dess även varit verksam i den tyska filmindustrin) slutade under kriget helt att göra spelfilm. I stället arbetade han med för militärens räkning med dokumentärer som Why We Fight.

Det finns många vackra berättelser från filmvärlden. Redan på tjugotalet tyckte kändisar i den branschen om att mytologisera sig själv (se till exempel Fritz Langs excentriska monokel eller F.W. Murnaus vana att filma i laboratioriekläder). Så det behöver inte alltid ligga så mycket sanning bakom dem. Men de är vackra ändå.

En av mina favorithistorier är den om hur Conrad Veidt, skådespelaren som vissa kanske minns från en av hans tidiga roller, den som sömngångaren i den expressionistiska klassikern Das Cabinet des Dr. Caligar från 1920, lämnade Tyskland.

Han spelade även kanske filmhistoriens allra första uttalat homosexuella karaktär i i gay rights-pionjären Magnus Hirschfelds Anders alls die Anderen från 1919.

Men han kom mycket dåligt överrens med den nationalsocialistiska regimen, som – bland annat på grund av sin filmbesatta propagandaminister – efter 1933 snabbt kopplade ett allt hårdare grepp om filmbranschen.

När propagandaministeriet började kartlägga alla filmarbetares rastillhörighet valde Veidt – och här kommer alltså det ovan nämnt vackra, men inte helt bekräftade, i historien – trots sin ariska bakgrund att skriva JUDE i sitt formulär. Kort därefter lämnade han landet tillsammans med sin judiska hustru och fortsatte sin filmkarriär i Storbritannien och hollywood.

Ironin? Jo: vad använde man skådespelare med kraftig tysk brytning till på 30- och 40-talets hollywood? Att spela nazi-skurkar, så klart!

Så kom det sig till exempel att en av hans mest kända framträdanden är den som Major Heinrich Strasser i Casablanca.

Fyra gånger spelade Veidt nazi-skurkar i hollywoodfilmer (och en gång spelade han en lurig svensk skurk!). Han spelade också en skickligt genomförd dubbelroll i Nazi Agent (Jules Dassin 1942), som jag såg häromdagen.

Här spelar han tvillingbröder som har hamnat på varsin sida av den ideologiska barriären. Den ene har lämnat det allt mer militaristiska Tyskland för att med låg profil driva ett antikvariat i det freds- och frihetsälskande USA han älskar (och blivit medborgare av). Den andre har arbetat sig upp i den nationalsocialistiska hierarkin och är nu skickad som tysk konsul (och nav i en antiamerikansk spionagehärva) till samma stad som sin bror.

Den tyske behöver den “amerikanskes” antikvariat till sin spionageverksamhet och börjar utpressa brodern, i ett spel som eskalerar snabbt och slutar med att den “amerikanske” brodern dödar den andre, antar dennes identitet och låtsas vara nazist tills han har lyckats avslöja hela agenthärvan till de amerikanska myndigheterna.

Filmen är inte någon av de mer påkostade från krigstidens USA men är unik i sitt överskott av positivt skildrade tyskar. Det är inte bara den “amerikanske” brodern som genomskådat den tyska militarismen, utan flera andra karaktärer man stöter på under filmens lopp får en väldigt nyanserad behandling i manus.

Men framför allt är det förstås en film som ger Veidt en chans att briljera i sin dubbelroll och, som en person kommenterar på IMDB, visa vad han skulle ha kunnat leverera om han bara hade överlevt kriget och fått börja spela ett bredare uppsättning roller. Han gick bort under något så okrigiskt som en golfrunda, året efter Nazi Agent.

Bonusinfo: Veidts karaktär Gwynplaine i Paul Lenis Hugo-tolkning The Man Who Laughs var inspirationskällan till seriefiguren, och numera populärkulturella ikonen, Jokern.

Mogadischu / Kapningen av Lufthansa 181
Roland Suso Richter, Tyskland 2008

Todesspiel / Dödsspelet
Heinrich Breloer, Tyskland 1997

Igår visade SVT något överraskande den tyska tv-produktionen Mogadischu, som berättar om den traumatiska höst då RAFs kidnappning av arbetsgivarföreningens ordförande och PFLPs kapning av Lufthansaplanet Landshut var tänkt att framtvinga en frigivning av Baader Meinhof-ligan, men i stället slutade med de omtvistade självmorden på Stammheimfängelset i oktober 1977.

Det här är så klart avgörande ögonblick i förbundsrepublikens historia, så det är självklart att mytbildningen är stor och att händelserna förekommer rikligt i både fakta och fiktion.

Däremot känns det inte riktigt lika självklart att göra en till dålig tv-film om händelserna, när det ju redan finns en ganska bra tv-film (om än två-delare) på ämnet.

Dödsspelet är nämligen en dramadokumentär som ger en ganska god inblick i händelsernas politiska sammanhang och kronologiska utveckling, och som dessutom försöker ge en känsla för de dramatiska skeendena i politikens mötesrum och på planet, där över 90 personer hölls som gisslan allt medan de fysiskt skyfflades fram mellan olika flygplatser under fem dagar. Autentiskt bildmaterial blandas alltså med efterbildningar i en mix som faktiskt blir ganska dynamisk. Man blir klokare, och inbillar sig att man får en känsla för saker. (även om det naturligtvis inte är samma sak som att läsa standardverket om den tyska hösten: förre Spiegelchefredaktören Stefan Austs Der Baader Meinhof Komplex)

I filmen Mogadischu väljer man att jobba på ett helt annat sätt. Det hela blir lite som en litteraturfilmatisering, där filmen hastar fram mellan avgörande ögonblick för att illustrera det som alla redan läst. Det viktigaste är att alla klyschorna hinner komma med, så att säga.

Tyvärr blir ju därmed allting också väldigt förenklat. Det finns inte en tillstymmelse till varken intelligens eller verklig motivation bland de tyska och palestinska terroristerna. Skildringen av palestinierna är kort och gott rasistisk. De klarar inte ens av att agera någorlunda logiskt. Höjdpunkten är när flygvärdinnan innan kapningen går runt på planet och ser till att alla är fastspända. Blicken fastnar i fördröjning på en arab som stirrar på henne med blod i blick samtidigt som bakgrunden fylls av läskig exotisk musik.

Det är också ett rent mysterium för mig hur man kan komma på idén att låta den karismatiske förbundskanslen Helmut Schmidt (vad skulle inte jag ge för en bråkdel av den mannens naturliga auktoriet!) spelas av en Udo Kier-lookalike (Christian Berkel). Denne är riktigt blek när han vandrar runt och teatraliskt tittar i taket när han blåser ut röken från sin cigarett. Och hans fejk-hamburgska får mig att rysa.

Själva fritagningen var dock riktigt nervkittlande. Riktigt bra tv-underhållning. I sju minuter.

Det är synd att SVT valde att visa den här filmen istället för att Dödsspelet (jag misstänker att det skulle bli en repris i så fall, men vad gör det?). Den förenklade filmatiseringsmodellen i Mogadischu skulle i bästa fall kunna bli givande för folk som är någorlunda införstådda med vad som avhandlas, men vad den genomsnittlige svenske tv-tittaren av idag skulle kunna få ut av den här produktionen är mig gåta. Trist.

Jag ser nu fram emot att se en tredje aktuell film på ämnet: Baader Meinhof Complex av Uli Edel, en filmatisering av ovan nämnda bok av Stefan Aust. Ska bli mycket intressant, även om jag är negativt inställd (utan att riktigt kunna komma ihåg varför).

Och när man ändå håller på kan man ju också se den lilla rip off ScanBox har passat på att göra: Christopher Roths sju år gamla biografi Baader, har nyligen släppts på dvd under titeln Baader Meinhof och med ett omslag som är förvillande likt Edels film.

Hellboy II – The Golden Army
Guillermo del Toro 2008

När jag såg den första Hellboy-filmen blev jag egentligen måttligt imponerad. Jag var för trött för att se en hel film och hade uppskruvade förväntningar av del Toros tidigare filmer Cronos och The Devil’s Backbone. Men jag gillade ändå det gulliga paret i filmens centrum – den känslige machodemonen som varje dag slipar ner sina djävulshorn för att verka mer mänsklig, och flickvännen som tenderar att börja brinna – så jag blev glad när det visade sig att den obligatoriska uppföljaren inte bara var en formeluppföljare av samma bolag med annan regissör.

Tvärtom var det ett projekt av samma regissör men med ett helt annat bolag. Ja, till och med en av de egna filmer som del Toro påstår sig ha liggandes närmast sitt hjärta.

Vilket vid en första anblick kan tyckas vara lite konstigt. Filmen är visserligen en av de snyggaste jag sett på ett tag. Det finns ett otroligt detaljdjup i nästan varje scen (scenerna på trollmarknaden är fantastiska!), och blandningen av skådespeleri och digitala stunts och scenografi fungerar här bättre än i någon annan film jag sett. Men likväl är ju detta inte en film med möjlighet till samma personliga infärgning som till exempel del Toros stora hit Pan’s Labyrinth. Det är ju en actionfilm. Baserad på en tecknad serie. En uppföljare. Fnys…

Men vår röde hjälte är trött på att gömma sig för världen i sin hemliga bas. Han vill ut. Liksom hans blonde motspelare, som varit i landsflykt en halv evighet, men som nu har återvänt för att med våld återkräva den rätt som människorna berövat naturen och de andar och varelser som befolkar den. En tematik som passar mycket väl in i del Toros tidigare produktion.

Så för den som inte vill förlora sig i filmens visuella överdådigheter, fantasivarelser och snygga martial arts-scener (även om martial arts ju verkligen inte passar själva titelhjälten, som hellre vinner sina slagsmål genom envishet och slagtålighet snarare än något som skulle kunna liknas vid finess) finns här en rikt besjälad tematik att klamra sig fast vid. Och för den som inte orkar det finns det åtminstone ett intressant persongalleri och ett knippe utmärkta skådespelare.

Ron Perlman tycks gå in i sin karaktär med liv och hjärta. Selma Blair är lika bra som vanligt. Och filmens störste antagonist, den blonde prinsen Nuada, spelas med bravur av självaste Luke Goss.

En eloge också för att man här använder sig av den stereotype tysken på ett roligt sätt utan att behöva göra honom varken till skurk, förrädare eller pervers. Det tyska hos karaktären Johann Krauss finns visserligen där för att understryka hans byråkratiska egenskaper. Det är också därför som Johann inte har någon kropp (del Toro berättar i extramaterialet att han funderat på hur man bäst kunde gestalta byråkratiskhet och kommit fram till att det måste vara genom att inte låta den ha någon kropp alls). Istället består karaktären av gas, som oftast återfinns i en specialdesignad dräkt, men ibland ger sig ut på egna äventyr. Hur som helst får Johann ändå vara en i gänget hela vägen ut. Och det känns på något sätt befriande.