I viss frustration över tv-spelens totala underhållningsdominans i vårt hem inledde undertecknad för några månader sedan en läsnings-kampanj som nu har börjat bära frukt.

Till att börja med försökte jag skärpa till mig med högläsning till kvällen. Det har länge varit dåligt med det. Jag har varit för trött och killarna har varit alldeles för nöjda med att få lyssna på cd-skivor. Men nu läser vi en bok som varit helt klart utslagsgivande i min egen läsutveckling: Michael Endes Momo eller kampen om tiden. Det var den första roman jag läste på egen hand, och oj vad den satte sig.

Killarna fick också välja varsin tidningsprenumeration. Sander valde med förnyat intresse att återvända till Kamratposten och frågade flera gånger i veckan när nästa nummer äntligen skulle komma. Den senaste veckan har han haft med sig en tjock bunt Kamratposten varje kväll när han gått och lagt sig för att läsa. Willem valde Kalle Anka-pocket, och blev jätteglad när första dubbelnumret kom. Så tjockt att det knappt gick in i brevlådan!

Dessutom har jag en längre tid flaggat för en serie som jag själv valde ut i mangafloden för ett år sedan. Jag ville ha något som skulle kännas lite lagom “tufft” för Sander, men inte så krasst monotont och kommersiellt som många av mangaserierna är, och inte för allvarligt och blodigt heller. Så sedan en tid har jag sett till att det alltid funnits en oläst nummer av OnePiece, en serie om en ung pirat, som genom en olycka har fått den märkliga gåvan att vara gjord av gummi. Willem smittades nyligen av mitt ständiga entusmiasmerande av Sander och har nu sugit i sig åtta nummer av serien på två veckor han också. Sander har nyligen läst ut del elva. Tur att det är över 40 nummer kvar.