Igår frågade jag båda, “Kom ni försent i morse?” och fick ett samstämmigt svar: “Nej”.

“Jaså, det var ju bra”, han jag säga innan den ene fyllde på med “eller, ja, bara tre minuter försent, men jag kom inte sist” och den andre sa “alltså, bara någon minut, typ”.

Sistnämnde hade jag dessutom mer eller mindre jagat till till skolan. När jag insåg att han aldrig skulle komma i tid om han lullade på i det tempo han höll skjutsade jag honom först halva vägen, för att sedan cykla bredvid honom (ja, på bekostnad av min egen flex-tid) och gapa om att han skulle hålla tempot, för tusan.

Det är mycket möjligt att det är jag själv som skapat detta monster (med mina åratal av arbetsliv utan att ha tider att passa, och dessförinnan en halv livstid av praktiserad akademisk kvart), men jag kan inte minnas att gränserna mellan “sen” och “inte sen” var särskilt luddiga alls när jag själv var liten. Så ett fokusområde för den kommande terminens föräldraskap kommer att vara: betydelsen av att vara punktlig, inte minst av respekt för andra människors tid.