…modern kommunikation.

Sander provade på en mindre elegant version av klassikern “spela ut föräldrarna mot varandra” igår. Basversionen, som går ut på att barnet går till den ena föräldern och säger “pappa säger att jag får om jag får för dig, får jag?” och sedan till den andra och säger “mamma säger att jag får om jag får för dig, får jag?”, ger honom en intressant fördel, eftersom hans föräldrar inte delar bostad och därför kommunicerar lite annorlunda. Denna gång tyckte han att det var dags att utverka lite generösare uppe-tider och sa till pappa:

- Men snälla, vi kan väl se ett avsnitt till.

- Nej, det är dags att lägga sig nu.

- Men hos mamma får jag vara uppe till tio.

- Va? Det har hon inte berättat för mig…

Och pappa började småskratta lite.

- Jo, det är säääkert. Ring henne och fråga! I alla fall kvart i tio får jag vara uppe till.

Så pappa tog upp telefonen, satte den i högtalarmodus, och ringde upp mamma.

- Mamma, visst får jag vara uppe till kvart i tio – tio?

- Ja, hur så?

- Pappa tror inte på mig.

Efter en stunds tystnad hördes det tålmodigt från andra sidan förbindelsen:

- Sander, du sa till mig att du får vara uppe till tio hos pappa, och det var därför du ville få vara uppe lika länge hos mig.

Scenen fortsatte med en vilt dementerande Sander, en gapskrattande pappa och en resonerande mamma och det hela slutade med att vi insåg att enda hindret för honom att vara uppe så länge är att han har en lillebror, och att det kanske inte ska behöva ligga honom som en kedja runt foten i alla lägen.