Sander provade på en mindre elegant version av klassikern “spela ut föräldrarna mot varandra” igår. Basversionen, som går ut på att barnet går till den ena föräldern och säger “pappa säger att jag får om jag får för dig, får jag?” och sedan till den andra och säger “mamma säger att jag får om jag får för dig, får jag?”, ger honom en intressant fördel, eftersom hans föräldrar inte delar bostad och därför kommunicerar lite annorlunda. Denna gång tyckte han att det var dags att utverka lite generösare uppe-tider och sa till pappa:

- Men snälla, vi kan väl se ett avsnitt till.

- Nej, det är dags att lägga sig nu.

- Men hos mamma får jag vara uppe till tio.

- Va? Det har hon inte berättat för mig…

Och pappa började småskratta lite.

- Jo, det är säääkert. Ring henne och fråga! I alla fall kvart i tio får jag vara uppe till.

Så pappa tog upp telefonen, satte den i högtalarmodus, och ringde upp mamma.

- Mamma, visst får jag vara uppe till kvart i tio – tio?

- Ja, hur så?

- Pappa tror inte på mig.

Efter en stunds tystnad hördes det tålmodigt från andra sidan förbindelsen:

- Sander, du sa till mig att du får vara uppe till tio hos pappa, och det var därför du ville få vara uppe lika länge hos mig.

Scenen fortsatte med en vilt dementerande Sander, en gapskrattande pappa och en resonerande mamma och det hela slutade med att vi insåg att enda hindret för honom att vara uppe så länge är att han har en lillebror, och att det kanske inte ska behöva ligga honom som en kedja runt foten i alla lägen.

“Jaså, det var ju bra”, han jag säga innan den ene fyllde på med “eller, ja, bara tre minuter försent, men jag kom inte sist” och den andre sa “alltså, bara någon minut, typ”.

Sistnämnde hade jag dessutom mer eller mindre jagat till till skolan. När jag insåg att han aldrig skulle komma i tid om han lullade på i det tempo han höll skjutsade jag honom först halva vägen, för att sedan cykla bredvid honom (ja, på bekostnad av min egen flex-tid) och gapa om att han skulle hålla tempot, för tusan.

Det är mycket möjligt att det är jag själv som skapat detta monster (med mina åratal av arbetsliv utan att ha tider att passa, och dessförinnan en halv livstid av praktiserad akademisk kvart), men jag kan inte minnas att gränserna mellan “sen” och “inte sen” var särskilt luddiga alls när jag själv var liten. Så ett fokusområde för den kommande terminens föräldraskap kommer att vara: betydelsen av att vara punktlig, inte minst av respekt för andra människors tid.



Till att börja med försökte jag skärpa till mig med högläsning till kvällen. Det har länge varit dåligt med det. Jag har varit för trött och killarna har varit alldeles för nöjda med att få lyssna på cd-skivor. Men nu läser vi en bok som varit helt klart utslagsgivande i min egen läsutveckling: Michael Endes Momo eller kampen om tiden. Det var den första roman jag läste på egen hand, och oj vad den satte sig.

Killarna fick också välja varsin tidningsprenumeration. Sander valde med förnyat intresse att återvända till Kamratposten och frågade flera gånger i veckan när nästa nummer äntligen skulle komma. Den senaste veckan har han haft med sig en tjock bunt Kamratposten varje kväll när han gått och lagt sig för att läsa. Willem valde Kalle Anka-pocket, och blev jätteglad när första dubbelnumret kom. Så tjockt att det knappt gick in i brevlådan!

Dessutom har jag en längre tid flaggat för en serie som jag själv valde ut i mangafloden för ett år sedan. Jag ville ha något som skulle kännas lite lagom “tufft” för Sander, men inte så krasst monotont och kommersiellt som många av mangaserierna är, och inte för allvarligt och blodigt heller. Så sedan en tid har jag sett till att det alltid funnits en oläst nummer av OnePiece, en serie om en ung pirat, som genom en olycka har fått den märkliga gåvan att vara gjord av gummi. Willem smittades nyligen av mitt ständiga entusmiasmerande av Sander och har nu sugit i sig åtta nummer av serien på två veckor han också. Sander har nyligen läst ut del elva. Tur att det är över 40 nummer kvar.

Efter en hel del… ja, inte tjat direkt, men påstötningar från framförallt Sander så valde jag idag att låta killarna, under medling och övervakning av entusiastisk förälder, se sin första Bondfilm. Efter att först ha visat dem den riviga action/parcour-scenen i början av Casino Royal (som i övrigt är helt utesluten tills de fyllt väldigt mycket mer än nu) blev det Goldfinger, som jag är väl bekant med och som jag, trots dess höga åldersgräns, med untantag för tre korta scener uppfattar som tämligen “barnvänlig”. Våldet (från 1964) är rått men kortfattat, ovisuellt och inte särskilt skrämmande. De sexuella undertonerna är så subtila att de gick grabbarna mer eller mindre förbi (rolig reaktion på hångelscenen med flickan som senare dödas genom att målas med guld: pojkarna protesterade kraftigt mot det overkliga som “alltid händer på film”, att “bara lutar sig ram och kysser sig”.) Att sedan James Bond röker och dricker vodkatini det har jag inga problem med.

Så när vi kommer till scenen då Bond för första gången i filmen befinner sig i London och har ett pressat möte med M, utropar Willem plötsligt, ivrigt pekande:

– Det är såna där kläder jag vill ha! Det är snyggt!

Och pekfingret riktades då alltså mot Sean Connery i en supersnygg kostym. Den här:

Det var roligt att tillbringa en dag på tu man hand med den lille. Han har gjort stora framsteg i bassängen – på tre lektioner har han gått från att kunna simma kanske fem meter åt gången till att simma trettio meter – och plockade idag med ett stort leende ut fyra nya simmärken.

Nya märken

En märklig incident inträffade just efter lektionen. Jag, som var ute på hundpromenade under lektionen, kom tillbaka försent, eftersom jag av någon anledning inbillat mig att lektionen var 45 minuter och inte 30. Men redan innan jag kommit till entrén möttes jag av en gråtande barfota Willem som “trodde att han tappat bort mig”. Märkligt, inte bara för att Willem kan mitt telefonnummer, utan också för att vi bara var 800 meter hemifrån, så det fanns ju verkligen ingen anledning för honom att känna sig otrygg.

Dock övergick så klart oron snabbt i glädje över de egna framstegen.

Lite senare åkte vi också spontant ut till Mediamarkt så att Willem fick köpa sig den födelsedagspresent han fått pengar av Opa till. Efter att vid flera tillfällen försökt övertala mig att få bränna närmare 1000 kr på star wars-lego valde han nu istället ett nyutkommet och efterlängtat rörelsekänsligt (Wii-liknande) komplement till Playstation 3: Move. Leendet när han såg det i butiken var magiskt. Ingen kan klandra Willem för att inte vara passionerad i sina intressen.

Willem spelar virtuell pingis

Det märks att det är en stor lättnad för honom, att framtänderna nu äntligen börjar växa fram. Han har under flera år haft ett ganska tillkämpat leende, där han dragit ner överläppen över den stora tandluckan varje gång han flinat eller skrattat. Lite som en tonåring som skäms för sina sneda tänder

Vi möttes för gemensam frukost kl 10. Willem var givetvis väldigt upprymd. Efter frukost fick han sätta sig mitt på golvet med en stor bricka full av små (eftersom vi låg nära övervikt redan på flyget ner) presenter och Farmor, Sander och jag satte oss på åskådarbänken. Mellan varje presentöppning utropade han ett förtjust ”tack!” och sprang fram för att krama respektive presentgivare.

I högen fanns en Rubiks kub, ett strandtennis-set, ett sänka skepp (som visade sig vara okomplett), ett kit med fodral och lite bra-att-ha-grejer till hans Nintendo DS och en fingerboard av märket Tech Deck. Han var mycket nöjd och sysselsatte sig med prylarna väldigt länge. Han började också redan här spekulera i framtida presentutdelningar (i morgon Tyskland, om en vecka Sverige).

Vi gick och köpte en tårta. Han valde en spansk barnhistoria med en nallepuh-bild. Tårtan var belagd med en massa godis. Det var viktigt. Sen blev det önskemåltiden varmkorv till lunch.

Efter lunch sprang vi ner till stranden och kastade oss mot vågorna en timme eller två. Det var första gången barnen hade lyckats få med mig till stranden, och de var otroligt glada för det (jag skäms lite över att jag inte tog mig dit fler gånger. Willem klängde sig fast vid mig, så vi kunde gå ganska långt ut. Jättehärligt. Vid ett tillfälle ropade Willem ”det här är den bästa födelsedag jag någonsin haft!

Sen gick vi in, åt tårta hörde GAIS förlora mot Malmö och tog det lugnt inför nästa måltid. Willem fick bestämma restaurang och valde 222. På vägen dit såg vi en farbror med papegoja på axeln som gick med sin Yorkshir-terrier i kopplet – alltså, han bar hunden i kopplet. En mycket märklig syn.

Dock ville, hör och häpna, inget av barnen ha pizza. De beställde varsin pommesfrites-tallrik och när det var uppätet fortsatte de med god aptit på farmors pastarätt också (spagetti, ölja, vitlök och chili). De avkrävde mig också ett löfte att laga den maträtten när vi kommer hem.

När denna måltid var avklarad hade klockan hunnit bli över tio och det var dags att börja förbereda sig för sängen, och morgondagens resa till Bremen.